Förbereder att såga brandtimret

Setra Färila tar emot timret från bränderna i Hälsingland

Setra Färila förbereder för att ta emot och såga brandskadat timmer från de skogsbränder som härjat och fortfarande härjar runt Färila i Hälsingland. Bild: PEXELS.COM

HÄLSINGLAND

Setra Färila förbereder för att ta emot och såga brandskadat timmer från de skogsbränder som härjat och fortfarande härjar runt Färila i Hälsingland. Setra har erfarenheten, men det är en utmaning och kräver noggrann planering.

Många skogsägare har sett sina skogar brinna upp i sommar. Enligt Skogsstyrelsen har det brunnit ungefär 25 000 hektar skog. Setra har erfarenhet av att det går att såga och sälja det brandskadade timret. Men det är inte enkelt eller riskfritt.

– Vi undersöker nu hur vi kan såga brandtimret. Det är en utmaning men det är klart att vi ställer upp, säger Hannele Arvonen, vd och koncernchef Setra.

– Vi jobbar just nu hårt för att säkra så stora värden som möjligt för våra medlemmar som drabbats och vi är glada att Setra ser över möjligheten att ta emot det brandskadade virket, säger Sture Karlsson, vd Mellanskog.

– Det är viktigt för Sveaskog, för alla drabbade skogsägare och för Sverige att ta tillvara så stor del som möjligt av värdet på det skadade virket. Vi är glada att Setra tar det här initiativet, säger Per-Olof Wedin, vd Sveaskog.

Setra har tagit emot brandskadad skog tidigare. Efter branden i Västmanland 2014 sågades brandskadat timmer på Setra Skinnskatteberg. Erfarenheten efter sågningen då är att det finns utmaningar bland annat med logistik, lager, sanering och bioproduktsförsäljning. Därför kräver insatsen noggrann planering. Kvalitetsmässigt var den sågade trävaran likvärdig med varor från färskt timmer, men i dagsläget är det svårt att säga hur timret i de brandhärjade skogarna i Färilaområdet ser ut. Ett första steg är att komma in på områdena när avspärrningarna hävs och få en överblick.

Setra kommer nu tillsammans med sina ägare tillsätta arbetsgrupper och börja förbereda för att ta emot brandskadat timmer.

Share

Livsviktiga små pollinatörer

Hos makarna Kristiansen är bin huvudsaken

Lotta och Preben med två burkar av all den honung deras bin producerar

MOTALA (JB)

På senare år har man pekat på bins betydelse i vår natur. Inga bin – ingen frukt, bär eller frön. Några som insett hur viktiga bin är för vår fortlevnad, är de äkta makarna Lotta Fabricius Kristiansen och Preben Kristiansen. De bor i Hågra skola, inte långt från Tjällmo, där de driver företaget Apinordica.

Share

När utsläppsfri el blev ett miljöhot

Myndigheter agerar inte alltid logiskt

Bertil Forsberg, energiföretagare i Västra Ämtervik, som inte tvekar att ryta till när han tycker att det behövs.

VÄSTRA ÄMTERVIK (JB)

Bertil Forsberg i Västra Ämtervik är ingen blyg person. Han kan göra sin röst hörd och tvekar inte att ryta till när det behövs. En och annan tycker säkert att han ryter till även när det inte behövs. Men när han fastnade i Länsstyrelsens tillsynsnät så var hans irritation befogad. Något han har domstolsbeslut på.

Jag ska återkomma till Bertil men först går vi tillbaka till början av sommaren. Till myggen i Sysslebäck. Där en rörd Jan-Anders Carlsson, VD för Näckåns Energi äntligen fick ta första spadtaget på Näckåns nya vattenkraftverk.

Här ska det produceras utsläppsfri el till det lokala nätet och det är en viktig satsning för bolagets utveckling och för Nordvärmlands självkänsla.

Men det har föregåtts av en byråkrati som väckt stor förvåning och frustration.

För när tillståndet skulle upp i Mark- och miljödomstolen tog staten via Länsstyrelsen fram det tunga artilleriet och beskrev anläggningen som en obotlig miljöskada.

På sida upp och sida ner sågades bolagets projekt, men trots de mångordiga protesterna förlorade Länsstyrelsen. Myndigheten gav sig inte och tillsammans med vattenlobbyisterna i Älvräddarna överklagade man till nästa instans. Men man åkte på stordäng där också efter en domstolsförhandling som vi som åhörare aldrig kommer att glömma. Statens agerande var minst sagt märkligt.

Då trodde alla det var klart – men det fanns ett litet kryphål till att använda: Högsta Domstolen. Dit gick Älvräddarna men då klev Länsstyrelsen av- i alla fall officiellt. Efter ett år kom beskedet att HD inte tänkte pröva ärendet.

Kampen tog över tre år och kostade stora summor pengar. Trots att bolaget hade rätt hela tiden.

En och annan tyckte nog därför att det lät lite kluvet när landshövdingen vid första spadtaget pratade sig varm över denna landsbygdssatsning – ett projekt som hans egen myndighet alltså gjort allt för att stoppa.

Näckåns Energi är dock att gratulera för sin envishet. Nu kommer bolaget snart kunna leverera lokalproducerad el igen.

Det kan även Bertil Forsberg i Västra Ämtervik göra. Men hans ärende är märkligt ur ett helt annat perspektiv. Han hade nämligen redan ett tillstånd för sitt vattenkraftverk. Förhållandevis nytt, dessutom. Ändå ägnade Länsstyrelsen mycket kraft åt att försöka torpedera det och tvinga fram en ny prövning. Via ett föreläggande förklarades hans verksamhet olaglig och även han fick ordrika inlagor om varför den lagliga anläggningen skulle söka tillstånd.

Staten drev ärendet på skattebetalarnas konto. För Bertil stod dock fyra privat investerade miljoner på spel och han tvingades anlita advokat för att ta ärendet till domstol. I maj i år kom beskedet och den behövde bara en a4-sida för såga Länsstyrelsens föreläggande. Myndigheten har gjort något som inte var lagligt att göra. Tillståndet gäller.

Klappat och klart, kan tyckas, men precis som i fallet Näckån så går Länsstyrelsen vidare och överklagar. De som känner Bertil Forsberg kan nog föreställa sig vilka ord han använde sig av i den dialog som följde. Ni andra får gissa, för det lämpar sig inte för denna tidning.

Men här hände något. Överklagandet dras nämligen tillbaka ”när man gått igenom ärendet en gång till” som Länsstyrelsens tjänsteman beskriver det.

Exakt vilka överväganden det handlade om, det får vi nog aldrig veta. Hans envishet? Eller fick det sunda förnuftet äntligen segra? För tittar vi på de senaste årens agerande från landets länsstyrelser så är det en lång lista med ärenden där anläggningar som funnits i hundratals år plötsligt beskrivs som miljöskador som måste åtgärdas. Kosta vad det kosta vill.

En del har kallat det häxjakt. Andra för ett ideologiskt korståg och många frågar sig hur det är möjligt för staten att driva de här processerna.

Nu har riksdagen försökt styra upp det här med en ny lagstiftning som träder i kraft vid årsskiftet. Nu ska småskalig vattenkraft ses som en resurs – igen. Det beskrivs som en stor seger men skeptikerna är av förklarliga skäl många eftersom ingen vet hur myndigheterna kommer att förvalta regelverket.

Så alla de som funnits på de här barrikaderna de senaste åren får nog ställa in sig på att stå kvar där en stund till.

Text och bild: ERIK EVESTAM

Share

Bevara myrstackar på kalhyggen

Angreppen av snytbaggar minskar när skogsplantor av gran får sockerbete

Att studera myror på nära håll är spännande och lärorikt. Eventuella bett är helt ofarliga men kan kännas en del.

SVERIGE (JB)

Myror tillhör familjen midjesteklar och det finns omkring 10 000 arter runt om i stort sett hela världen. Merparten lever i tropikerna men precis som de

Share

Solskensdag för traktorfantaster

Veterantraktorer plöjde i Mormorsgruvan

Traktorerna må vara gamla, men de funkar fortfarande utmärkt att plöja med

ÅTVIDABERG (JB)

Ferguson, Volvo och Bolinder-Munktell. Traktorentusiasterna hade mycket att titta på när det anordnades plöjning med veterantraktorer i Mormorsgruvan. Vårsolen sken över

Share

Stjärneberg, Ydre

Veckans gård med skog och exklusiv bostad

Stjärnebergs gård ligger mellan Kisa, med kafé Columbia, och Österbymo, i södra Östergötland. På fastigheten finns en nybyggd, vacker och

Share

Politiker på grönbete med LRF

Samling på Ämtöholms gård

Jörgen Rolf från Mossebo fanns på plats och ordnade lunch till deltagarna. Hamburgare på vildsvin stod på menyn. På bilden syns även Erland Olauson (S), Marianne Svensson (KD), samt Sven-Inge Andersson och Helena Hägg (LRF), Martine Christensen Odenhall, sektorchef för Samhällsbyggnad och kultur, samt Anders Ek, denna dag främst representerande Södra.

VALDEMARSVIK (JB)

LRF i Valdemarsviks kommun bjöd in politiker och tjänstemän i kommunen till en träff på Ämtöholms gård. Syftet var att diskutera aktuella frågor

Share

Allkonstnären i Herrgården

Filosofen och byggmästaren Stefan Fälth

Nina och Stefan njuter av att våren äntligen har kommit. Trä – kanonerna framför boningshuset har Stefan tillverkat själv.

BOXHOLM (JB)

Stefan Fälth är en allkonstnär i ordets rätta bemärkelse. Han har hittills byggt eller flyttat ett 30-tal hus och han titulerar sig själv, med all rätt, för byggmästare. Flera av husen han har flyttat är riktigt gamla och varsamt  renoverade av denne skicklige hantverkare.

En del människor är mer intressanta än andra och Stefan Fälth tillhör definitivt en av de mer intressanta. Med en sprudlande berättarglädje och glimt i ögat delar han med sig av sin livsberättelse och sina tankar för Länstidningen. Det är den första riktiga vårdagen för året och Stefan och hans sambo Nina Hallen tar igen sig i solskenet på en soffa utanför det timrade boningshuset.

I hagen nedanför njuter Ninas vackra ridhästar av solen och värmen. Nina och Stefan har varit sambo i ett år och träffades via gemensamma bekanta. Tidigare bodde Nina i Uppsala, där hon fortfarande har kvar sitt arbete som produktionsplanerare inom skönhetsindustrin. Hon åker till Uppsala tidigt på måndagsmorgonen och kommer tillbaka till Hageby på torsdagskvällen och arbetar hemifrån på fredagar. Hon saknar inte storstaden utan trivs väldigt bra på landet.

– Jag är uppvuxen på landet, jag brukar säga att jag har bytt från slott till herrgård säger Nina och ler. Mina föräldrar drev en konferensanläggning på Lejondals slott i Bro utanför Stockholm när jag växte upp.

Det här med herrgård får sin förklaring av Stefan som berättar att när han för tio år sedan slog sig ner på gården hette den Fridhem Hageby Mellangård.

– När jag byggde det här huset ville jag byta namn på gården och tyckte att Herrgården passade fint eftersom jag då bodde ensam och är en herre, säger Stefan.

Boningshuset är från slutet av 1600-talet och har tidigare legat i Röks församling och har troligtvis varit ett gästgiveri från början.

– När jag köpte huset hade det stått tomt en tid och det var flera underliga tillfälligheter som gjorde att det blev mitt. Till en början var jag inte intresserad och första gången jag var inne i huset var jag till och med lite rädd. Det kändes som om det fanns någon i huset, någon som vid ett tillfälle knackade mig i ryggen. Men jag köpte det trots allt och det har faktiskt hänt lite underliga saker här också. De där andarna eller vad det nu är har följt med hit, men nu är jag inte rädd längre.

Stefan är lite filosofiskt lagd vilket påminner om hans far, den välkände konstnären Arne Fälth, som bor i granngården.

– Ja pappa och jag har både filosoferandet, konsten och historia som gemensamma intressen, medger Stefan.

Väl inne i det trivsamma köket fortsätter samtalet. På det stora nötta träbordet är kaffet framdukat tillsammans med en alldeles färsk sockerkaka som Nina har bakat på morgonen. Huset har en fin gammaldags charm med höga trösklar, låg takhöjd, träbjälkar och spröjsade fönster. Allt det gamla är bevarat och samsas fint med den moderna köks- och badrumsinredningen. I  salen huserar två snygga och lagom lättklädda skyltdockor.

– Jag tycker de här damerna pryder sin plats. När jag köpt den första lät jag henne sitta i lusthuset några dagar ända tills en granne påpekade att den vackra damen satt ovanligt stilla dag efter dag. Då fick hon flytta in i huset. Sedan fick hon sällskap av en till och Nina är som tur är inte svartsjuk, säger Stefan.

Det finns en hel del äldre och lite udda föremål på gården vilket föranleder frågan om Stefan är en samlare.

– Nej, jag kan inte beskriva mig som en samlare, jag köper det jag tycker om och behöver. Det enda som kanske kan kallas för samling är mina gamla traktorer, men de har jag mest skaffat för att arbeta med. Jag renoverar inte bara gamla hus utan även gamla fordon. Jag har åtta äldre traktorer och tre lastbilar.

Stefan har alltid bott på landet och sedan vuxen ålder drivit lantbruk i mindre skala. Farmor och farfar var storbönder och även föräldrarna har varit lantbrukare innan pappa Arne helt började livnära sig på sin konst.

– För min del började det med några får en gång i tiden, sedan övergick jag till kor, berättar Stefan. Nu har jag fem amkor, varav ett par av dem redan har fått kalvar. De går och betar här på gården och det är trivsamt.

Förutom korna finns det en katt och Ninas två ridhästar Love och Qlara i Herrgården.

– Jag tar hand om hästarna när Nina är i Uppsala och jobbar, jag byggde ett stall till dem förra året. Själv är jag inte så bra på att rida men jag gör mina försök och det går väl hyfsat, tycker Stefan. Nina däremot är jätteduktig, hon har ju ridit sedan hon var sex år.

Hittills har Stefan byggt eller flyttat ett 30-tal hus och han funderar på att göra en bok, eller kanske snarare en folder, över alla sina husprojekt.

-Titeln ska vara ”Han byggde sig en herrgård”, men det blir nog inte kioskvältare precis, säger han och ler.

Stefan är utbildad inom möbel- och inredningssnickeri och har en grundläggande konstutbildning från Lunnevad. Han har varit sin egen arbetsgivare i stort sett i hela sitt liv förutom ett par år då han jobbade halvtid på Stadshotellet i Mjölby.

– Jag vill vara min egen chef, så enkelt är det, menar Stefan.

Men förutom att vara sin egen har han också en konstellation tillsammans med gode vännen Johan Milton i Vadstena. De kallar sig för Spontanbyggarna Kling & Klang.

– Jag har arbetat en hel del för och tillsammans med Johan, berättar Stefan. Familjen Milton äger och driver Vadstena Klosterhotell AB och numera driver de också verksamheten på Vadstena slott, där vi för tillfället håller på och bygger en borg.

När Stefan flyttade till Herrgården för tio år sedan fanns det två hus på gården, ett boningshus som nu är hyresbostad och en ladugård.  Nu finns det tolv hus varav de nyaste byggnaderna, som består av ett boningshus och två flyglar, beräknas vara klara till sensommaren. Det äldre timrade huset har flyttats från Blåviks gård och de två flyglarna kommer från Närke.

Herrgårdens ägare är helt uppenbart en mycket flitig och arbetsam man med ständigt nya projekt på gång och man undrar om det finns tid över för annat än arbete? Han tänker efter en liten stund men så inskjuter Nina att läsning är ett stort intresse.

– Jo jag läser en del, berättar Stefan, framförallt om de ämnen som intresserar mig mest, etnologi och historia. Och förstås en del om gamla byggnader.

Stefan erkänner att han är ganska disciplinerad.

– Klockan ringer halv sju varje morgon och jag arbetar med något varje dag, men jag kan också koppla av. Nina och jag har nyligen varit på en liten resa till Hälsingland och vi åker på dans ibland och vi träffar goda vänner.

– Jag kunde inte dansa innan jag träffade Stefan, erkänner Nina, men nu har han lärt mig att bugga till och med.

Byggherren Stefan och hans sambo Nina lever ett gott liv på Herrgården. Här finns tid för både arbete och umgänge. Och filosofiska resonemang emellanåt!

Text och bild: GEN LARSSON

Share