Med eller utan knytblus
Senaste veckorna har de flesta av oss medelsvenskar lärt oss mer om den svenska akademin än vad vi någonsin tidigare vetat. Kunskapen om detta illustras men anonyma sällskap har nog för de flesta av oss sträckt sig till namnet på den ständiga sekreteraren som numera är ersatt av en tillfällig ständig sekreterare. Hur man nu kan vara det…
Hela rabaldret började i höstens uppror på sociala medier mot sexuella trakasserier och övergrepp, #metoo. Där kom det fram att en s k kulturprofil, Jean-Claude Arnoud, förgripit sig på unga damer som befunnit sig i kulturkretsar. Huruvida det förhåller sig med den saken vet jag inget om, men jag kan tänka mig att det, liksom i hästbranschen, finns snuskhumrar som nyttjar unga damers vilja att komma framåt i karriären och bli bekräftade genom att ”leka med dem en tag” för att sedan säga tack o hej när det färdiglekt.
En och annan ung dam genom tiderna har säkert även nyttjat detta fenomen för egen framgång också, så vem som utnyttjat vem är väl inte alltid helt självklart. Vad som tycks mera klart och belagt är att denne högt aktade kulturprofil – som f ö de flesta av oss vanliga utanför Stockholms finkulturella elit aldrig hört talas om – har kvitterat ut ersättningar från akadedemin för att driva kulturella verksamheter.
Huruvida hans amorösa eskapader var kända för akademin är inte klarlagt fullt ut, men det tycks som om åtminstone en av ledamöterna kände till hans upptåg. – Hans hustru.
I Sverige i dag går de politiska och opnionsmässiga dreven fortare än fort. Innan de flesta av oss som försöker undvika ankdammen Twitter fattat vad som försiggick, hade det hunnit bli både Twitterstorm och facebookhagel i sympatiyttringar över att akademins ständiga sekreterare inte ville fortsätta att vara ständig utan avgick av fri vilja. Knutblusar knöts utanför börshuset, knutna nävar hölls upp och tummar ned i kommentarsfält.
Allt för att hon blev ett självvalt offer för några gubbar som fick sitta kvar. I bland måste man dock lyfta blicken förbi genus. Som jag fattat det är den ständige sekreteraren akademins ledare. En form av ordförande och talesperson. Som sådan har man ett ansvar för ledarskapet och vad som händer innanför börshusets väggar vid sammanträdena en gång i veckan och däremellan.
Den som borde fått gå redan i höstas är i så fall den som rimligen borde haft kännedom om Kulturprofilens förehavanden och med all rimlighet borde klassats som jävig, dvs hustrun till honom. Dessutom lär hon ha pladdrat vid köksbordet om hemligstämplade uppgifter som samme profil fört vidare.
Om ledaren – oavsett om man tituleras sekreterare- inte har förmågan att ta i detta och deltar i beslut att dela ut pengar till någon som inte skött sig på ett sätt som förtjänar pengar, så kan man inte säga att ledarskapet skötts klanderfritt. Att den ständiga sekreteraren fick gå eller valde att avgå har inte med att hon är kvinna utan att densamma inte klarat att hantera ledarskapet.
Dessutom gick ju några gubbar också självmant, vilket det inte knyts några blusar för. Att vara ledare är nog för övrigt inte helt enkel roll i en organisation som uppenbarligen kunnat surfa under radarn rätt länge och är i behov av rejäl genomluftning.
Må så gott i skandalernas eller genomlysningarnas Sverige önskar Peter
PETER BORRING
Regionordförande för LRF Östergötland
