Staffan Danielsson, stridbar östgöte som man antingen gillar eller inte gillar, tar ett beslut som nog kanske inte var helt oväntat. Att lämna sitt parti efter 50 år. När jag tog över rodret i LRF Östergötland kändes det viktigt för mig att göra det i samma anda som mina företrädare.
Det vill säga vara en spänstig och stridbar röst för mina medlemmar både utåt i samhället och debatten men också inåt i LRF och branschen. I Östergötland är produktionen i jordbruket viktig kärna och det har därför varit viktigt för mig att slå vakt om den kärnan utan att förringa allt annat som sker i det bredare landsbygdsföretagandet. Om man lyckades får andra bedöma men vad som är mindre känt är att jag tagit mycket intryck av mina företrädare Staffan Danielsson och Anders Johansson. I bland utan att de vet det, ibland aktivt genom samtal.
När det gäller Staffan har vi bollat LRF i bland, politiken en hel del och på senare tid även bank- och kapitalfrågor. Vi har till väldigt stor del liknande åsiktsprofil, även om vi så klart inte tänker exakt lika i allt. Är det något jag sett upp till så är det Staffans förmåga att stå upp för sina åsikter, inte minst gentemot sitt eget parti. Det handlar ytterst om att kunna se både sina väljare i ögonen och sig själv i spegeln. Jag ska tydligt säga att jag hyser samma respekt för Finn Bengtsson som tog en kamp i Moderaterna om bland annat decemberöverenskommelsen, men även personer som jag inte alls delar mycket politisk gemenskap med som exempelvis Annika Lillmets, föredetta Mp. Alla dessa har vågat stå upp för de idéer de uppfattat att de valts för.
Jag har vid två tillfällen fått frågan att ställa upp för C:s riksdagslista och har vid båda tillfällena tackat för förtroendet som visats genom frågan men bestämt avböjt med två tydliga skäl. Dels att jag inte då kände mig färdig med LRF Östergötland men också kanske än viktigare ur ett bredare perspektiv, just det som Staffan beskriver i sin artikel. Centerns sakpolitik. Jag har hävdat och står fast vid att Staffan et al var de som höll kvar en del gamla Centerväljare och en tro på partiet även i frågor som migration och nu ett antal år senare är ju partiet i princip där. Mina beslut då var nog i efterhand kloka för alla parter. I själ och märg är jag nog lite centerpartist. Det småskaliga, decentraliserade demokratiperspektiven, värnandet av svaga grupper, miljöorienteringen och närheten till just småföretagandet ligger mig varmt om hjärtat. Det är i dessa kärnvärden jag också sett och ser stor gemensamhet med många gräsrötter i partiet men också många av LRFs medlemmar.
Det är därför jag också varit förundrad över hur C i allt högre grad i sakpolitiken mera tagit utgångspunkt i urban vardag med perspektiv som inte jag känner igen hos många av dessa gräsrötter eller före detta väljare på landsbygden. Jag har de senaste åren träffat många som man har all anledning att tänka sig är föredetta typiska kärnväljare till C på landsbygden som sedan JÖKen känner sig väldigt politiska vilsna och nu rent av svikna, när Annie glömt bort löftet om att äta upp sin sko, så till den milda grad att hon till och med redan i förtid deklarerar att hon kan tänka sig att sitta i en sosseregering med V som stödhjul. Det heliga avståndstagandet till SD kanske inte känns lika självklart när det är ens granne som man pre corona drack öl med eller som man faktiskt sitter runt samma nämndsbord med i kommunpolitiken.
När nu dessutom Emil Källström, Magnus EK och kanske framförallt Kristina Yngve som några av de i riksdagen med bäst kännedom om landsbygd och areella näringar, lämnar partiet kan man fundera på vem som täcker upp det kompetensglappet. En sak är säker vi behöver inte fler (stor)stadsbor som blir landsbygdspolitiska talespersoner för att de gillar livsmedelsfrågor. Vi behöver folk som begriper på riktigt!
Någon kanske undrar varför jag bryr mig så mycket om C, jag som när jag en gång var politiker hade moderat tatuering? Jo, för att C är ändå ett viktigt parti, inte minst visar senaste åren att de kan göra avtryck, kanske inte så mycket i sakpolitiken, men däremot med all tydlighet vilken statsministerkandidat som får bilda regering, så vilka vägval partiet tar får faktiskt betydelse för hela den politiska inriktningen i Sverige.
Må så gott i det taktiserande politiska Sverige önskar Peter
PETER BORRING
samhällsdebattör och opinionsbildare