ÖSTERGÖTLAND (JB)
Betande djurs betydelse för öppet landskap, biologisk mångfald och för en levande attraktiv landsbygd lyfts fram. Nu minskar hagmarkerna och landskapet förbuskas. Så kallade bushresor för politiker och tjänstemän ska motverka den utvecklingen. I dagarna hölls en sådan i Östergötland.
18 procent av ängs- och betesmark har försvunnit på tio år. Siffran är nationell och länet har samma nivå som den. Man kallar det att Sverige förbuskas. Som utvecklingen pågår med allt fler nedlagda jordbruk kommer detta att fortsätta. I mjölkkrisens spår lär det öka markant då initierade röster påtalar att vi bara sett början än.
Med på länets bushresa fanns riksdagspolitiker, kommunpolitiker, kommunekolog, landsbygdsutvecklare, landshövding, lantbrukare, landsbygdsföretag med flera. Totalt var man ett trettiotal. Häradskärret och Tinnerö var anhalter innan lunchen på Stavsäter där ytterligare information och diskussion väntade.
Landsbygdsutvecklaren Karin Linkhorst var initiativtagare till bushresan i länet.
– Vi ser det som ett problem för näringar och biologisk mångfald, även ett problem ur attraktionsperspektiv, säger hon.
Ett betat öppet landskap är inte bara vackert. Det är en förutsättning för en levande landsbygd.
– Vi hoppas uppnå mer kunskap och information på resan. Framför allt ge en riktning om vad lantbruken och entreprenörer behöver och vad som är viktigt. Jag har planerat in en uppföljning av resan.
Landshövding Elisabeth Nilsson gav ett kort kärnfullt tal vid ankomsten till Stavsäter. Hon tog upp den svenska maten och producenternas roll. Deras villkor avgör mer än det som direkt berör deras lantbruk.
– Det går inte att bedriva företag utan långsiktig lönsamhet, konstaterade hon.
De deltagande politikerna, oavsett färg, tycktes tämligen eniga om att det behövs åtgärder som gör något åt igenväxtningen och lantbrukens villkor. Under diskussionen framkom förslag som förbättrad offentlig upphandling och samordnade transporter.
Några axplock ur det som sades: Muharrem Demirok (C) från Linköping:
– Vi behöver lyfta det här i grunddokumenten för vad kommunen vill. Vill vi ha primärproduktion så ska man verka så grundläggande förutsättningar finns.
Magnus Oscarsson (KD) är en av de få riksdagspolitiker som verkligen tagit tag i prob – lemen som finns för lantbruk i allmänhet och för landets mjölkgårdar i synnerhet.
– Vi har kommit dit att många inte ser någon framtid i mjölken, sa han. Vi måste göra något nu!
Han besökte nyligen ett yngre par i Kinda som har en mjölkgård och de tjänar vid en uträkning 11 kronor i timmen…
Kommunalrådet Nils Hillebrand (MP) från Linköping ser en viktig åtgärd i att förbättra de offentliga upphandlingarna. – Det gäller för politiken att se synergier i ett öppet landskap, sa han också. Det ger stora värden för natur, miljö och näringar. Att gynna småproducenterna är en nyckel.
– Landsbygden är inget särintresse utan ett allmänintresse. Det är inte alltid gemene man eller politiker medveten om.
Anna Jamiesson från föreningen Naturbeteskött/ WWF nämnde en punkt som är nog så viktig i sammanhanget:
– Ibland kan man känna att vi som jobbar med natur, miljö och djur är trötta på allt antikött. Djuren behövs, det var just betade kontra obetade marker som stod på programmet.
Gösta Gustavsson (C) såg med en klarsynt distans på deltagarna på resan:
– Det är en liten grupp politiker som är väldigt intresserade av de här frågorna och en stor grupp som inte är det. Vi bör frälsa de andra. Vi borde nog tvinga med dem på sådana här resor.
En aspekt som kom upp från Stavsäter upplevdes av flera deltagare som hårresande. På gården produceras glass av naturliga råvaror, varav huvuddelen är närproducerade. Nu närmar man sig taket för vad som är rimligt att producera: 10 ton. Därefter klassas det plötsligt som miljöfarlig verksamhet och hamnar under ett helt annat regelverk. Nog finns det att göra för beslutsfattare och lagstiftare.
Text och bild: BO BÄCKMAN