Jag vet inte vad det är som lockar med bondelivet och i mitt fall växtodlandet. Men varje höst, vinter och vår blir jag påmind om delar av drivkraften. Varje vinter när snön och kylan, förhoppningsvis i lagom mängd, täcker och bearbetar höstbearbetade fält och skyddar slumrande höstsådda och fleråriga grödor. Maskiner som pustar ut i maskinhallen och på logar, tid för eftertanke, uppföljning och planering inför nästa års kommande rekordskörd. Alltid lika spännande.
Hur blev egentligen året? Blir kommande året, det året som jag kommer minnas som mitt rekordår som bonde? Man har ju cirka 30 chanser på sig, jag har väl avverkat hälften ungefär. Snön på de lagom täckta jordkockorna gömmer, men antyder potentialen i den östgötska myllan här på slätten, den bit på jordklotet som jag får förmånen att förvalta men också utveckla för min tids utmaningar under ett drygt kvarts sekel. En fjärt i tidsrymden totalt sett, ett långt yrkesliv för min del, förhoppningsvis. De gula halmstråna i sträng o stubb synes extremt avlägsna…
Så kommer då våren. Samma ivriga känsla varje vår att få köra ut på de första fältet. Vad som är den första sysslan skiftar mellan åren. Vissa år vårplöjning, andra år första giva på höstgrödor. Vissa år vet man inte vad som är sist och först i och för sig. I fjol sprutade jag svamp i råg på annandag jul! Men känslan finns där alltid varje vår. Ivern att få komma igång, den klara kalla luften. Ofta lite snålblåst. Ingen AC då minsann.
Tittar jag på fadern och andra odalmän och kvinnor med lång livserfarenhet tycks känslan inte vara åldersrelaterad… När man kommer ut på våren med ogräsharv eller gödningsspridare fascineras jag alltid över hur de små späda plantorna med lite bleka blad kan förvandlas på några månder till gula kraftiga bestånd med mycket kärnor och kanske för den som önskar, även tjocka gula fina strängar – förhoppningsvis. Det gula känns avlägset…
I augusti börjar hösten. Allt fler svenskar skippar delar av semestern i juliregnet och senarelägger i augustisolen. De, och en del mig närstående kvinnor, köper så klart inte min höstdefinition, men man skördar spannmål på hösten, alltså måste det vara höst då. Dessutom går det fort i augusti med att luftfuktigheten ökar, daggen kommer tidigare och så vidare. Nu är det dags att skörda de gula fälten av vajande spannmål, bruna ärtor och raps. Lika fina som de gula spannmålsfälten är, lika färgmässigt tråkigt är egentligen raps och ärtor att se i moget tillstånd.
Sådant bekommer dock inte en bondesjäl om det är fina frodiga och ogräsfria bestånd. När stubben lyser gul och fin är det alltid lika spännande att få sätta plog eller annat jordbearbetningsredskap i marken och göra det svart och börja på ny kula.
Samma sak varje år, fascinationen under vinter, vår och sommar hur landskapet kommer skifta färg från brunt och kargt under tidig vår, till prunkande grönt under sommaren och sedan avrundas i gult. Senare under hösten kommer höstbearbetning när lövträden i kanterna skiftar i en explosion av gröngul- röda löv. Mot en klarblå himmel, den klara kalla luften, lukten av rå jord och skramlet från redskapet är det bara ett måste att öppna bakrutan till den allt tystare hytten, hänga av sig peltorlurarna och bara njuta av vilka sinnesintryck man får ha i sitt kontorsfönster. Sådant som riktiga kontorsmänniskor – de som idag utgör normen för svensken – har på sin skärmsläckare.
Allt detta kan man ju få som anställd i jordbruket också så klart. Men det blir en dimension till att få vara sin egen. Att få använda sin kunskap och erfarenhet, att veta att det är mina beslut – om än med inspel och intryck av goda råd från både äkta rådgivare och duktiga kollegor – som lett fram till att detta lilla fröet skapat kanske 100 eller 300 nya sådana ett år senare. Att få räkna på resultatet, fundera på vad som kan finjusteras och förbättras eller rent av vända upp och ner på fullständigt.
Men någonstans är det nog att så tydligt få vara del av årstidernas olika färger, som skapar känslan! Och då har jag inte nämnt skogen och skogsbrukets alla färger, trots att 63 procent av alla jordbruk också har skog, i Östergötland i alla fall.
Må så gott och njut i en av de färgrikaste årstidernas Sverige önskar Peter
PETER BORRING peter.borring@telia.com
Peter Borring är regionordförande för LRF Östergötland
