Hemkommen från köttriksdagen som Sveriges Nötköttsproducenter har som årlig samling och högsta beslutandeorgan. I år var det Örebro nötköttsproducenter som arrangerade och temat var generationsväxling och kapitalförsörjning. Flera föreläsare från banksektorn och jordbrukets tillväxtbolag beskrev olika vägar fram för att skapa förutsättningar för unga eller nya företagare utan stort eget kapital att kunna ta över stora produktionsföretag, även vad gäller ägandet. För att skifta vd i driftsbolaget och på så sätt göra generationsskifte är inte alls så svårt. Kruxet är att skifta ägandet av marken då det ofta kan vara svårt vid första anblicken att hitta balansen i att få de stora värdena som finns däri att göra syskon nöjda, ge skälig ersättning till avgående brukare/ägare som lagt ned sin tid och själ i att bygga upp företaget och dessutom hitta en nivå som ger blivande företagaren möjligheter att utvecklas.
Ska man vara lite elak kan man konstatera att det finns flera så kallade produktionsjordbruk än vad man kan tror som är i den situationen, det vill säga äganden av själva marken är fortfarande inte reglerat för framtiden. Innan detta är gjort kan vi inte prata om ett fullföljt generations/ägarskifte.
Svaren hur detta ska göras varierar med antalet företag som finns, men en gemensam faktor är samma som när man ska svälja en elefant. Gör det i mindre bitar i taget, det vill säga överför lite av ägandet i etapper. Detta kräver planering, långsiktighet, tillit från samtliga inblandade och en portion juridik. Men det går om det finns kassaflöde och lönsamhet!
Men den viktigaste faktorn är att börja diskutera i tid så att den kommande företagaren (oavsett om det är bondens barn eller andra entreprenörer som tar över) kan planera och börja bygga upp sitt företag. Om det finns en djurproduktion är det extra viktiga att skiftet börjar INNAN företagets utvecklingskraft sinar och framför allt långt innan djuren försvinner från gården. För gör de det, kommer de sannolikt inte tillbaka! Just därför blir nötköttssektorn extra intressant. Med runt 20 kor i medelbesättning pratar vi om många deltidsföretag. Eftersom start stöd och olika investeringsstöd kan bli svåra att få till blir deltidsföretagen oftast exkluderade från dessa. Detta gör att för övrigt sunda, stabila, växande deltidsföretag med ambition om att bli heltidsföretag har betydligt sämre förutsättningar än det större produktionslantbruket som redan från början – förhoppningsvis – har komparativa fördelar. Vår vilja att rikta stöd och uppmuntran till aktiva brukare och heltidsföretag i första hand, har gjort att onödigt många deltidsföretag med potential, på grund av sämre utgångspunkt än vad som egentligen borde varit fallet, tappat lust och lagts ner.
Så för branschen, landskapet och Sverige borde vi i högre grad våga se potentialen i mindre och deltidsföretagen som har ambition att växa, inte bara de som redan är ”tillräckligt stora” och utifrån det utforma stöd och bidrag, skatter och regelsystem. Men detta är Sverige i ett nötskal. Landet som gärna vill vara lagom låter i stället alltid pendeln slå extremt åt olika håll.
När vi slapp de förhatliga Lantbruksnämndernas pekpinnar om strukturutvecklingen skulle ingen ha någon synpunkt eller påverkan, utan strukturutvecklingen har fått löpa fritt. I bräschen för detta har branschens egna organisationer gått och vägrat se att nedlagda djurbesättningar är ett misslyckande för mångfald och landet i stort! Man kan inte understödja och behålla varje liten gård, men vi måste i högre grad våga se det enskilda företagets vilja och potential med rätt brukare, oavsett om det det är ett heltids- eller deltidsföretag, ung eller något äldre brukare. Kan vi ändra detta perspektiv och hitta regler för det, finns det hopp! För att citera en framgångsrik köttföretagare från Värmland: ”Det finns en ungdom till varje gård!”
Må så gott i det strukturrationaliserande men allt mera sårbara Sverige önskar Peter
PETER BORRING
samhällsdebattör och opinionsbildare
