Jag var en vårfager helg i Önnestad i Skåne och firade 30-årsåterträff med min driftledarkurs. Det känns lite sjukt att ”DK -96” har 30-årsjubileum. Lika konstigt är det att alla ändå är så lika till sätt och roller i gruppen trots att så många år förflutit.
Vi har inte haft så mycket kontakt i klassen som helhet och har nog bara träffats ett par gånger sedan vi slutade. Vissa har jag nog inte träffat på 30 år.
Glädjande nog verkar 14 av 18 på något sätt vara involverade i lantbruk. Det tror jag är en rätt hög siffra mot många andra kurser så här en 30 år efteråt.
Med tanke på hur strukturutvecklingen varit i lantbruket, kan man tänka att de som är kvar inom näringen som egna företagare enbart driver rejält stora produktionslantbruk. Men tvärtom, de flesta driver olika former av mera ”greppbara” familjegårdar i spannet 100–300 hektar, några med djur, några andra med specialgrödor.
Alltså typiska företag och gårdar i det segmentet av svenskt produktionslantbruk och större deltidslantbruk som det finns flest av. Medianbönder helt enkelt.
Man blir som man umgås heter det och de flesta av oss lever mer eller mindre i olika bubblor där en verklighetsbild oftast blir förhärskande.
En högre förtroendevald i lantbruket träffar många och olika typer av bönder. Men hur många har egentligen ett brett nätverk av olika typer av bönder som man verkligen tar intryck av?
Högre förtroendevalda träffar till väldigt stor del andra förtroendevalda från egen eller i den bästa av världar från andra organisationer. Men börjar man titta lite så är väldigt många av de förtroendevalda på ”halvhög” eller högre nivå kopplade till vad som ändå kan klassas som företag betydligt över medelstorlek.
Jag tror det kvittar hur många medlemsmöten med ”vanliga” medlemmar och bönder man åker på, det är ändå i de närmaste kretsarna som ens positioner och åsikter formas. Jag pratar av egen erfarenhet.
De många medlemsmötena ute i lokalavdelningar och kommungrupper som jag uppskattade så mycket var viktiga för att kalibrera sina åsikter och ta intryck, men det var ändå vid styrelserummet eller de informella mötesplatserna på fikat som positionerna slogs fast och de verkliga meningsskiljaktigheterna kom upp.
Men oavsett hur bred och heterogen styrelse eller grupp man jobbar i så är det ändå lätt att missa att ha örat mot rälsen, inte minst för att man lägger örat mot ”fel” räls.
Även de som inte är förtroendevalda fastnar i sina bubblor och verklighet. Man umgås, nätverkar och byter professionella åsikter främst i nätverk med folk med liknande utbildning eller produktionsinriktning.
Det är väl därför bilden är så självklar framåt för alla förtroendevalda inom svenskt produktionslantbruk. Färre men större, ändå vägen.
Men alla de där bönderna som inte finns i mediabilden, de där som varken är små ”hobbybönder”, breda landsbygdsföretagare som gör allt annat än traditionellt lantbruk eller de som med självklarhet tillhör det stora produktionslantbruket.
Den stora mängden bönder. Vem pratar för dem?
Må så gott i medianskuggans Sverige önskar
Peter
PETER BORRING
peter.borring@telia.com
samhällsdebattör och opinionsbildare
