Så är det nu ett faktum. Trump besitter ämbetet på en av världens tyngsta poster. Jag har inte bestämt mig än för om karln är precis så klippt dum i huvudet som hans infantila uttalanden ger uttryck för, eller om han är för smart för oss alla. Hans sätt att manipulera media där han genom Twitteruttalande gör klumpiga uttalanden som får alla att gå i taket, samtidigt som han kan genomföra betydligt tuffare saker vid sidan av.
Kolla bara första dagarna på jobbet. Att karln är affärsman och van från näringslivet märks. Under tiden de flesta av västvärldens medier och många av oss andra ödslade kraft på att käbbla hur många som bevittnade installationen nu jämfört med Obamas, passade Trump på att genomdriva ett antal presidentbeslut förhållandevis snabbt och lätt.
Nu är det som det är med det, vi kan ha mycket åsikter om det, men samtidigt måste man förstå att om man inte förstår hur han har blivit vald har man inte förstått ett skit om vad som händer i världen. I Frankrike växer sig Marie Le Pens nationalistiska parti starkt inför presidentvalet, I Holland och Tyskland lika så och i Sverige framstår SD som enda oppositionsparti. Detta är exakt samma fenoment oavsett om det heter Trump, Åkesson eller Le Pen.
Under tillräckligt lång tid har de långsiktigt ansvarstagande män och kvinnor som verkar i politiken, både på lokal och nationell nivå alltmera liknat varandra. Vissa frågor har varit tabu eller åtminstone mycket svåra att hantera. Migrationen är en sådan och i en allt mera global värld, där en del av världens konflikter faktiskt beror på oss i västvärlden, skapar den mycket rörelser och flöden av människor som söker en tryggare och bättre framtid.
Även om mellanöstern varit orolig under hela 1900-talet kan man tydligt se att oroligheter i Irak, Afganistan och nu senast inte minst i Syrien faktiskt uppkommer på grund av att vi med Amerika och Nato i spetsen hjälpt folket att befria dem från diktatorer av olika slag. Saddam, Kaddaffi och allt vad de hetat. När deras diktatur försvann, försvann också den struktur som höll IS, Al Quaida och annat anskrämligt pack och allsköns radikalister på mattan.
Blickar vi närmare oss ser vi i politiken hur SD håvar in sympatisörer i takt med andras fumlighet. Liksom i omvärlden uppfattas SD stå emot det etablissemang som skapat de utmaningar vi har i samhället som bland annat en generös eller faktiskt lite ansvarslös migrationspolitik skapat. Annie Lööf plockar väljare från missbelåtna MP som uppfattar C som enda motpolen till SD, förutom V och Fi som inte är alternativ för en mittenorienterad väljare.
Rent väljartaktiskt är det säkert helt korrekt av C, men jag vill hävda att Staffan Danielsson är den C-kraft som håller kvar hoppet hos mera traditionella Centerväljare. Mycket förvånad över att denna insikten inte infunnit sig hos C centralt. Sossarnas och flera andra partiers tvära gir under galgen i migrationspolitiken ger dessvärre inte rätt utdelningar, SD växer sig starkare utifrån att de ”hade rätt från början”.
Med Moderaternas utspel ger sig fru Batra ut på en svår balansgång. Låt det demokratiskt valda partiet med migrationsfrågan som hjärtefråga ta ansvar, men riskera samtidigt att de blir legitimerade som ett parti bland andra. Vilket de inte är. Fyra personer i partiets inre kärna är skiljeväggen mellan dagens välklippta, slipsbärande herrar från skränande och heilande rakade hopar som skaldar Bevara Sverige Svenskt. Detta på kortare tid än vad det tagit för Vänstern att tvätta bort sin kommuniststämpel.
Enda sättet för mig att få SD att motbevisa att de är ett parti bland andra är att ta ansvar och kompromissa i sina frågor. Dagens inriktning med att inte ge riksdagens tredje största parti inflytande har ju bara gjort att politiken gjort extremturer åt vänster.
Varför är detta då en så svår balansgång? Varför är det så svårt att legitimera SD? För att de via motioner och Twitteryttrande, i uttlanden när de tror att ingen meningsmotståndare ser, beskrivit hur de vill driva samhället. Det är inte samma folkhemsnostalgiska varma homogena gemenskap bestående av svenska kärnvärden som de vill framstå i debatter. Det är ett betydligt hårdare samhälle.
Jag skriver detta på förintelsens dag. Kopplingen till Trump, SD och förintelsen, det vill säga 30-talets nazister känns då inte så lång. Samtliga tar avstamp i att människor inte känner förtroende för de etablerade politiker och partier och människor längtar så efter förändring och drivs därför att sympatisera eller rent av rösta på någon som man tror kan förändra. Den stora massan människor är varken idioter eller rasister. För att motverka detta finns bara ett recept. De som representerar det som kallas det så kallade etablissemanget måste se, prata men framförallt våga adressera kraftfullt de problem som människor upplever, oavsett om problemen egentligen är stora eller små, korrekta eller irrelevanta.
För oss som verkar utanför politiken men i allra högsta grad är en del av samhällsdebatten och opinonsbildningen är det en mycket svår men viktig balansgång att stå upp för värden som öppenhet, demokrati och långsiktigt ansvar och inte hemfalla åt enkla lösningar och populism men samtidigt alltjämt våga lyfta de problem som finns och inte vara en del av just etablissemanget!
Må så gott i det komplexa Sverige önskar Peter
PETER BORRING peter.borring@telia.com
Peter Borring är regionordförande för LRF Östergötland
