Tre ben ger bra säkerhet

Tollanders har ett differentierat lantbruk

Bo och Lars Tollander vid traktorn. Marken är torr och fin att köra på.

Bo bor i Uckleby nära Västra Tollstad kyrka och Lars i Jättingstad. I Bos hem är hans farfar född och uppväxt, Lars bor i brödernas föräldrahem och där har också företaget Tollanders Lantbruk AB sitt säte även om båda gårdarna och några till ingår i företaget.

Efternamnet kommer från socknen Västra Tollstad där en anfader drev gästgiveriet i Hästholmen och där Tollanders alltjämt verkar.

Företaget har tre årsanställda och därutöver en eller två under säsong på hösten och ibland också på våren. Det gäller att planera året så att verksamheten sprids över tid både för arbete och för bra utnyttjande av traktorer. Tollanders Lantbruk AB är differentierat, det har tre ben att stå på och det gör att omsättningen blir nästan densamma varje år.
– Allt kan inte gå dåligt samtidigt, säger Bo. Tre ben ger en bra säkerhet.

Rösta på din favoritbonde

Det första benet är 340 hektar åker med spannmål, hälften odlas med vete, resten är raps, korn, havre och ärtor. Allt torkas och drygt två och ett halvt tusen ton kan lagras. 25 procent äter grisarna upp korn, havre och vete blandas till dem. Utsäde för vete, ärtor och korn odlas på en del mark. Nästa ben är potatis och morötter inklusive paketeringen. De förädlar potatis och morötter, tvättar med kommunalt vatten, putsar, sorterar och förpackar i stora säckar eller i mindre förpackningar.
– Det är ganska ovanligt idag, säger Bo, att man har hela kedjan. De flesta lämnar bort förädlingen.

Den kräver en stor maskinpark och stora investeringar men ger å andra sidan en jämnare sysselsättning över året. Bo visar en stor maskin som är så färsk att den inte är använd än. Potatis är vattenkrävande och Lars berättar att nu är grundvattnet okej. Dessutom är företagets bevattningsdammar fulla.

I paketeriet pratar vi matsvinn. I ett stort kärl ligger potatis och morötter som ska tillbaka till jorden. De ruttna och den gröna potatisen är okej men där finns också de som bara har litet fel form. Bo säger att de inte går att sälja.

Det sista benet är grisarna. Företaget är med i Haddestads suggring och har så varit sedan starten 1991. Från början var de många, i dag är det bara Tollanders och en till som är satellit, som det kallas. Ringen fungerar så att de nu två satelliterna hyr dräktiga suggor när det är tre veckor kvar. Varje omgång om 40 suggor hyrs i åtta veckor. Smågrisarna får alltså fem veckor med sin mor, sedan stannar de kvar hos Tollanders tills de är stora och skickas till slakt.

Varje sugga föder i snitt knappt elva smågrisar och Tollanders skickar 2800 grisar till slakt varje år. De har fyra stall för sina grisar, ett för varje omgång. Grisarna ger jobb alla dagar i veckan och Bo och Lars delar helgen så att de får varsin sovmorgon.

Fem boningshus hyrs ut och för närvarande finns det bra med hyresgäster, så var det inte för tio år sedan. Att bröderna har husen är ett resultat av att de vill ha mark att bruka.

De vill inte sälja dem, det kan ge tvister med senare husägare som inte vill ha traktorer och jordbruksarbete omkring sig.

Bo tycker att han har ett roligt arbete, det är både arbete och fritidsnöje. Det roligaste är att det är stor variation även om det finns tråkiga och smutsiga arbetsuppgifter också. Man måste hålla sig à jour med utvecklingen och ett problem kan vara att det är svårt att bli specialist i tre olika ben.

Företaget var från början bara spannmålsodling. När bröderna tar över efter sin pappa börjar de med morötter, potatis och grisar.

Att få bidrag för träda sporrar inte, tycker Bo. I dag får de fem till åtta procent av omsättningen i EU-bidrag.

Bo säger att även om de inte vill vara utan bidrag så vill de inte vara beroende av dem och av politikers beslut. Det är en styrka.

Rösta på din favoritbonde

Text och bild: KATARINA LJUNGHOLM

Share