Jag har sagt förut att man ska inte underskatta vad kombination ett stort ego och viljan att framstå som världens hjälte kan åstadkomma. Även om rådande ”fredsläge” i Mellanöstern är bräckligt minst sagt, så kan det vara så att Trumps fredsavtal faktiskt är stommen för något som skulle kunna vara en väg framåt. Man kan kritisera en rad delar i detta och hitta svagheter, men ska vi vara ödmjuka så har faktiskt det såkallade världssamfundet med FN i spetsen på 80 år inte lyckats åstadkomma något liknande. Trump agerar inte fredsmäklare för att han vill föra världen i en bättre riktning utan för att han har narcissistiska drag som tar sig formen av ett extremt stort ego och övertro på sig själv. Men om detta ihop med USAs historiska kopplingar till Israel kan bidra till en rörelse framåt mot fred så må det vara hänt. Det är i så fall mer än vad FN åstadkommit på 80 år!
I Sverige är det ju nästan inkorrekt att ens tänka tanken högt att ifrågasätta FN. Denna övertro på FN:s storhet bygger på att historiska svenskar som Dag Hammarsköld gjort stordåd, men även att svenskar i nutidshistorien som Carl Bildt under FN-flaggan arbetat med fredsförhandlingar.
I mina sämsta stunder undrar jag dock om en förhållandevis okritisk FN-hållning i Sverige också bygger på just att så många ”avdankade” tunga politiker från både S och M haft toppjobb inom FN. Få tunga politiker vill kritisera den potentiella karriärväg som slukhålet FN innebär. Men FN:s oförmåga att ställa krav både på Israel att under åren inte utöka sina bosättarområden på ”palestinsk” mark och samtidigt tydligare markera mot terror aktörer som Hamas, men också andra regimer som Iran, Ryssland med flera, visar på tandlösheten. Den späds ytterligare på av mekanismen att vårt tids största slaktare och de som slirar på mänskliga rättigheter mest sitter med vetorätt i säkerhetsrådet.
FN gör en massa bra saker också ska erkännas men jag tycker det behövs mer oberoende och kritisk granskning hur effektiv organisationen är med de enorma pengar som matas in och det faktum att det lyckas nästla sig in eller att samverkan sker med alla möjliga korrupta, odemokratiska krafter gör oberoende granskning än viktigare. Under förevändning av humanitärt bistånd samverkas det med krafter som man egentligen inte vill ta i med tång.
Kommer man tillbaka till ”Mel – lanösternfrågan” kan jag störa mig oerhört på att det bara finns uttryck för två tydliga linjer, inte minst i Sverige. Antingen ska man vifta med Palestinaflaggor och okritiskt bidra till att Hamas kan fortsätta att gömma sig bakom och bland palestinska civilister och idka sin terror på omvärlden. Det viktigaste i Sverige i dag i denna fråga är nästan att visa sitt hat och avsky för Israel. Mest tragiskt blir det när man blandar in regnbågsflaggor i Israelkritiken för är det några som blir kastade från hustak i Palestina – men inte i Israel- är det väl de som tillhör ”regnbågsrörelsen”.
Det andra nästan pinsamma perspektivet blir dock att varje uttryck som kritiserar Israel likställs med antisemitism och förföljande av judar. Var finns det sansade samtalet som kan klara två perspektiv samtidigt? Att kritisera Israel för sanktionering av ockupation av bosättarmark på Västbanken, förhindrande av humanitär hjälp och tveksam hantering av civila utan ”bevis” att de tillhör Hamas. Detta samtidigt som vi aldrig får glömma att så länge Hamas styr Palestina, utsätter sin egen befolkning för svält och terror och valspråket ”From the river to the sea” – det vill säga utplåna Israel – är en bärande paroll, så blir varje erkännande av Palestina som stat och varje Palestinaflagga en fjäder i hatten för Hamas och stärker deras position.
Må så gott i en allt mera konstig värld och ett Mellanöstern-skevt Sverige önskar Peter
PETER BORRING
samhällsdebattör och opinionsbildare
