Förutsättningar för samexistens
Dovhjorten har vuxit sig stark runt Åtvidaberg och gör besök i trädgårdar allt som oftast. Bild: KLAS-GÖRAN WENNERSTRÖM
ÅTVIDABERG (JB)
Förutsättningarna i vårt land är goda för en harmonisk samexistens mellan vårt mänskliga samhälle och de vilda djuren, inte minst eftersom Sverige är stort och glest befolkat. Trots detta blir det ibland problem och konflikter när det gäller viltförvaltning. Jordbrukaren har studerat frågan närmare.
De större djur eller djurslag som är föremål för en mer aktiv förvaltning är, utan inbördes rangordning, älg, varg, lodjur, järv, björn, rådjur, dovvilt, kronvilt och vildsvin. De orsakar olika problem i form av skador på skog och växande grödor, angrepp på boskap eller husdjur och trafikolyckor.
Mindre djur som hare, räv och bäver är vanligen inte problematiska, även om de ibland kan förorsaka besvär lokalt. Olika faktorer påverkar djurslagens population över tid. Under 1980-talet växte älgstammen kraftigt, vilket ledde till ökade skador på växande ungskog, främst tall. Utökad avskjutning återförde djurantalet till ett mer normalt och accepterat antal.
Första halvan av 1990-talet utmärktes av en kraftig tillväxt av rådjursstammen, men jakt och naturens egen reglering, i form av att räven tog många kid, återförde stammen till normalläget.
Första decenniet på 2000- talet var det vildsvinen som ökade explosionsartat och den utvecklingen fortsätter utan att man har kunnat få kontroll över den. Nästa djurslag som kan förväntas tillväxa utöver det önskvärda bedöms vara hjortdjur, främst dovhjort, vilket alla, som i likhet med artikelförfattaren bor i Åtvidaberg med omnejd, är klart medvetna om.
Björn, järv och lodjur finns främst i den norra halvan av landet och kan förorsaka bekymmer för i första hand samer som bedriver renskötsel. Det djur som delar befolkningen mest och framkallar starka känslor är naturligtvis vargen. Det fanns gott om varg i Sverige fram till 1800- talets början och den decimerades sedan fram till början av 1900-talet.
Vargen fridlystes år 1966. Efter mitten av 1970-talet fanns det inte en enda varg kvar under några år, men så kom stammen successivt att växa igen med nytt blod från Finland och Ryssland. Idag bedöms vargpopulationen vara omkring 400 individer.
Naturvårdsverket har, med stöd av ett riksdagsbeslut, delegerat rätten att besluta om licensjakt på varg till länsstyrelserna i Dalarna, Gävleborg, Stockholm, Värmland, Västmanland, Västra Götaland, Uppsala och Örebro. Naturvårdsverkets delegat började gälla den 30 oktober 2014 och sträcker sig till den 15 februari 2017.
Beslut fattades i fem län om att jakt på 46 vargar skulle inledas den 2 januari 2016 och pågå till den 15 februari. Strax efter att besluten om vargjakt kom fick dock organisationer som är kritiska till jakten rätt att överklaga. Kammarrätten i Sundsvall gav dock, trots överklaganden, klartecken till att vargjakt i Dalarna och Gävleborg fickstarta programenligt lördagen den 2 januari.
Däremot får jägarna vänta på besked om det blir någon jakt i Värmlands, Örebro och Västmanlands län. Slutligt ställningstagande väntas inte förrän en bra bit in i januari, vilket innebär att det finns risk att jakten i praktiken förhindras. Hinner all snö försvinna är jakt på varg näst intill omöjlig att genomföra.
I Östergötland finns inget vargrevir, men det är inte osannolikt att ett kan komma att etableras i den nordvästra delen av länet. Varg har setts i länet vid skilda tillfällen och angrepp har skett på får på Vikbolandet. Undertecknad såg själv en varg den 30 januari 2010 mellan Falerum och Broddebo och flera observationer gjordes vid den tiden i bland annat Kisatrakten.
Älgen är vårt största villebråd, både när det gäller fysisk storlek och betydelse för jägarkåren, men en är också ett djur som förorsakar stora skador på växande skog.
Älgens betesskador betyder en minskad volymtillväxt på en miljon kubikmeter, till ett värde av 200 miljoner kronor årligen. Betesskadorna utvecklas till kvalitetsförluster som kan prissättas till 300 miljoner kronor årligen. Peter Lohmander, professor i skoglig företagsekonomi vid Sveriges lantbruksuniversitet i Umeå, har räknat ut att det är kvalitetsförlusten som är allvarligast för landets skogsägare.
Volymtillväxtförlusten betyder dock i praktiken ingenting, eftersom vi inte avverkar hela den tillväxt på 25 miljoner kubikmeter som vi får i våra skogar varje år. Samhället drabbas också av kostnader på 600 miljoner kronor för de trafikolyckor där älg är inblandad. Från dessa kostnader ska dras det positiva nettojaktvärdet på 500 miljoner kronor per år.
Nu har vi en älgstam på 230 000 älgar, det vill säga tio älgar per 1 000 hektar. För att komma till break even för samhällskostnaderna skulle stammen behöva tas ner till sex älgar per 1 000 hektar, menar Peter Lohmander.
När det föreligger stor risk för betesskador har många skogsägare inte vågat föryngra kalytorna med tall, trots att det skulle vara det tillväxt optimala för den aktuella boniteten. I stället har man planterat gran.
Det för med sig att skogsägarna långsiktigt tjänar mindre än de hade kunnat göra och att vårt land i framtiden tappar exportintäkter. Ett sätt att försöka väga av risken för betesskador mot risken för minskad tillväxt om gran planteras på fel platser kan vara att plantera blandbestånd i större utsträckning.
När man vill ta reda på hur man bäst förhåller sig till vildsvinen kan man vända sig till bröderna Leif och Kenneth Franzén i Ljungebo, Åtvidaberg. De har hittat ett förhållningssätt som innebär att de ser svinen som en betydelsefull tillgång, ja måhända en tillgång även för den biologiska mångfalden.
Leif Franzén förklarar sina erfarenheter efter flera års säljjakter.
– Konceptet bygger på ett stort antal åtelplatser, på Ljungebo en åtel per 50 hektar, förklarar han.
Bemanningen av åtlarna kan enligt Leif liknas vid ett flipperspel. Den jägare som sätter sig på en garanterad gris åtel i tio timmar får garanterat skjuta en gris. För varje timme jägaren avstår från minskar chansen att få skjuta ett svin med tio procent. Den som sitter tre timmar har bara 30 procents chans att skjuta ett djur.
Det som krävs är en samverkan mellan markägare eller jaktarrendatorer med kanske minst 500 hektar som kan ha totalt minst fem åtlar, men gärna fler, för att man ska kunna spela flipperspelet mellan åtlarna.
Kritik har framförts mot utfodring till svinen, men Leif Franzén menar att utfodring kan vara acceptabel och nödvändig för att uppnå den optimala sammanvägningen mellan flexibelt och tufft jakttryck och att vara attraktiv för den intresserade jägarkåren.
– Vi har inte några skador från svinen på vår åkermark och angränsande åkermarker får också del av den positiva effekt som jakten på Ljungebos marker genererar, framhåller han.
– På andra marker, där man stoppat all utfodring, har man inte kunnat se att ökningstakten av stammen minskat, konstaterar han.
Receptet är med andra ord en intensiv jakt i samverkan över ägogränser med uthållighet över tid. För att klara av kontinuiteten i jakten kan säljjakter vara nödvändiga. Då finns goda chanser att påverka antalet vildsvin.
Text: KLAS-GÖRAN WENNERSTRÖM
