Ja, så är det faktiskt. Fast kanske inte som du tror. Min rubrik siktar inte främst i riktning mot att vi i södra halvan av Sverige ska kämpa för samernas och deras rättigheter. Det får folk göra om de vill, men för mig är ”samefrågan” inte alls så enkel.
Det är så lätt att sitta i södra halvan av Sverige och ha en stark åsikt i ”samefrågan”. Men frågan är verkligen komplex och vem som har rätt och fel låter sig inte besvaras rakt av. Många pratar sig varma för ”samernas rättigheter”, och tror sig verka för en god sak och en ursprungsbefolknings hävdvunna rätt. Men är den hävdvunnen och var samernas verkligen först eller var kvänerna (en sorts jagande, fiskande Tornedalingar från Finland) först?
1886 och 1928 antog Sveriges riksdag lagar där staten skiljde på renskötande och icke-renskötande samer. Staten bestämde att en same är nomadiserad och sysslar med renskötsel. De som blev bofasta räknades inte som riktiga samer och uteslöts från de rättigheter rennäringens samer fick, exempelvis att nyttja land- och vattenresurser, och de tvångsassimilerades i det svenska samhället.
1971 års rennäringslag skapar samebyarna, en slags ekonomisk förening i ett geografiskt område för samer inom rennäringen. Sedan 1993 säger lagen att renskötselrätt tillkommer den som har samisk härkomst – om den är medlem i en sameby. Det är samebyns medlemmar som bestämmer vem som ska få vara medlem eller ej. När man säger att vi ska stå upp för samernas rätt innebär det i praktiken att man tar ställning för att cirka tio procent av detta folkslag får privilegier på ett sätt som vi inte accepterar i någon annan rättsordning i Sverige.
Varför bryr jag mig över huvud taget om ”samefrågan”? Låt norrlänningarna hantera det, kan man ju tycka. Dessvärre så tycks just de historiska delarna av denna fråga skapa så mycket påverkan på samhällsdebatt och olika frågor som rör brukande av naturen, även i vår tid. Man skulle önska att man bara kunde stryka ett streck över historien och börja om på nytt men så funkar inte människan.
Eftersom rennäringen är en viktig komponent i avvägningarna i den svenska politiken rörande våra rovdjur får faktiskt ”samefrågan” större betydelse och påverkan än vad många förstår, även för oss i de mera södra delarna av landet. Den svenska rovdjurspolitiken, hårt driven av EU:s Art- och habitatdirektiv, har lyckats med att undanta renbetesland från att vara naturligt utbredningsområde för våra stora rovdjur. Det innebär att cirka 55 procent av Sverige yta är undantagen och vi ska klara en livaktig rovdjursstam på de 45 procent av södra halvan av landet, där vi har mest människor, mest trafikerade vägar, mest naturbetesmarker med betande djur, mest jägare och jakthundar och mest hästar. Jag har den största respekt för hur hårt drabbad rennäringen är av skador från rovdjur.
Uppskattningsvis påverkas cirka 40 000 renar per år av rovdjur på olika sätt och detta i en renstam på 240 000 djur. Men å andra sidan får samerna ungefär lika mycket för detta problem i ersättning som man säljer renkött för. Det är uppenbart att svenskarnas historiskt dåliga samvete över hur vi hanterat samerna får tillåtas blir en låsning i ett antal frågor, inte bara en dysfunktionell rovdjurspolitik, men även andra frågor som äganderätt vs sedvanerätt med mera. Det senare är aktuellt nu i samband med domen om Girjas samebys jakt- och fiskrättigheter på statens mark, där andra med sameblod, rätt eller fel, också gör anspråk på detta. I all ödmjukhet tror jag att samefrågan i sin komplexitet är större och påverkar oss mer än vad de flesta av oss här nere förstår.
Må så gott i ett ovetande Sverige önskar
Peter Borring
peter.borring@telia.com samhällsdebattör och opinionsbildare
