Spänd av förväntan över det nya årets alla möjligheter känner jag också en oro över det förändrade klimatet. Till skillnad från den allt större massan av människor – företrädelsevis i urban medelklassmiljö- som oroas över det globala klimatet, oroas jag över ett annat klimat. Nämligen det politiska- och samhällsklimatet i Sverige. Inte för att jag förnekar att vi har en global klimatförändring, men däremot tror jag det går att få saker att hända och att allt inte är så natt – svart.
“bara vi får världen att agera och förstå att det är fossila råvaror och inte kor som är problemet.”
Är optimist i grunden, är uppvuxen med domedagsdiskussionerna på 80-talet om att all skog dog av försurning och att ozonhålet skulle göra det omöjligt att bo på vissa platser på jorden. Väl medveten om att klimatutmaningen är av än större magnitud än ovanstående domedagsprofetior som vi kommit tillrätta med i rätt hög grad, tror jag ändå att det finns möjlighet att bromsa upp läget bara vi får världen att agera och förstå att det är fossila råvaror och inte kor som är problemet.
Det är här min oro kommer in. Sverige är ett fantastiskt land, både att bo och verka i. På det hela taget kan vi lita på våra myndigheter och media, även om vi vet att en del tjänstemän får nyttja sin plattform lite väl mycket för personliga tolkningar. Vi ser också alltför många exempel på att ledande media med utgångspunkt i den urbana miljön, inte minst centrala redaktioner i Stockholm med sin såkallade agendasättande journalistik förmedlar bilder som inte alltid överensstämmer med den bild som människor utanför innerstaden upplever.
Just det senare blir mera bekymmersamt i dag när vi tar in vår omvärld på så många olika, men via riktade forum i sociala medier, där kanske Facebook är en av de största ”bovarna” till den filterbubbla av olika världar som vi lever i. När vi hade två TV kanaler och ”alla” prenumererade på samma dagstidning var vi utlämnade till journalistikens förmåga att återge en sak korrekt och har kanske alla samma världsbild.
Det är väl därför vi i folkhemmets Sverige har en världsbild som lutar lite åt vänster. Men vi fick åtminstone samma skeva sanning allihop. Idag sitter man på sociala medier och debatterar och får upp kommentarer, inslag och går med i grupper som stämmer in med den bild man har i en viss fråga och när man ger sig in i diskussioner med andra far därför djävulen in i många över sin egen positions förträfflighet.
Därför hamnar vi i så olika bilder av världen och samhället. Vi som tror på en blandad kost av grönt och animalier, ser hur höga bensinpriser och hur upplevelsen av ökad otrygghet, drar isär Sverige – har en bild av Sverige. Detta samtidigt som en alltmer klimatångestladdad urban medelklass tror att vi ska kunna förse svensken med ekologisk, vegetarisk mat från en landsbygd full av orädda vargar och gruvor som levererar miljömetaller till vår klimatomställning.
Hur ska vi någonsin kunna få en sansad saklig debatt och lösningar framåt när vi lever i så olika världar, matas med så mycket olika siffror som stöder just ens egen bild och gör den till sanning? Våra myndigheter och våra bredare mediareaktioner har ett mycket större ansvar än vad de tagit hittills för att belysa saker korrekt. Vi som opinionsbildare har också så klart ett stort ansvar för att inte polarisera, men jag hävdar att man måste utgå ifrån praktiken och vad som låter sig göras i mycket högre grad och att beslutsfattare måste våga sätta ned foten där det blir målkonflikter. Som tur är ser jag ett litet hopp. Allt fler seriösa nättidningar och radiopoddar erbjuder sansade mötesplatser och arenor för samtal.
Må så gott i det kluvna Sverige önskar Peter
