Som verkande i praktiskt lantbruk är det lätt att bli nedslagen. Inte en dag utan att det i TV och fa radio pratas om vikten av att vi för klimatets skull väljer vegetarisk mat. Aldrig en problematiserande frågeställning om hur den vegetariska ofta(st) importerade maten producerats. Vegosnacket står mig upp i halsen och jag är nog inte ensam.

När jag skriver detta är det den 1:a november. För 33 år sedan minns jag vad jag gjorde det datumet. Precis som många andra bönder på slätten, jobbade min far extra på vintern på Väderstad-verken som det hette då.

När jag ställde om till eko öppnades lite av en ny värld för mig. En värld av entusiastiska entreprenörer som tar sig an en rad utmaningar som konventionella bönder inte ens behöver tänka på. Ett nätverk av kollegor och rådgivare som får uppfinna hjulet för att det inte finns en etablerad kunskap och forskning om hur alla problem ska hanteras.

Skvättandet med ideliga regnskurar har lagt lite sordin på glädjen att för många lantbrukare kanske få bärga den största skörden i mannaminne och någonsin som företagare. För egen del har jag tyvärr inte sett de rekordskördarna och med årets prisbild så blir det med medelskördar definitivt inte bättre än 2018.

Det är något speciellt med jord- och skogsbrukare som gör det till en näringsverksamhet som är svår att jämföra med andra. Oavsett om man är yngre eller äldre, man eller kvinna, långvarig arrendator, eller markägare så finns den där som ett kitt.

Ibland vet man inte om man ska bli ledsen eller förbannad. I samband med att FNs klimatpanel IPCC släppte en ny rapport om markanvändning lät SVT en utrikesreporter kommentera rapporten som om hon vore klimatexpert.

Hörde på radion i går att en kyrkoherde i Västsverige sagt ifrån om att skolorna i pastoratet inte skulle få fira skolavslutning i någon av pastoratets kyrkor längre.