Det är något speciellt med jord- och skogsbrukare som gör det till en näringsverksamhet som är svår att jämföra med andra. Oavsett om man är yngre eller äldre, man eller kvinna, långvarig arrendator, eller markägare så finns den där som ett kitt. Kopplingen och känslan till marken. Den är svår att förklara för den som inte är intresserad av just själva brukandet. Inte ens, eller kanske framförallt, är det extra svår att förklara för den som har ett stort naturintresse och gärna vistas i skog och mark, men saknar ägande eller annan tydlig koppling till egen mark.
Jämför man annan näringsverksamhet, så kan man tänka att gillar man att meka med bilar och vill driva en bilverkstad, så kan du göra det i vilket hus som helst, bara det uppfyller dina krav. Älskar man lastbilar, eller grävmaskiner kan man utgå med den verksamheten lite varstans ifrån, för själva jobbet utförs oftast aldrig hemma i alla fall. Men jorden ligger där den ligger. Ofta kanske flera generationer har brukat den innan en själv. Är det skogsmark det handlar om kanske man till och med ser tydliga spår av träd som man själv eller ens föräldrar planterat som barn. Kopplingen till tidigare generationer blir tydlig. Även om tidigare ägare inte är ens släktingar så finns oftast spår på ens gård från forna tider som gör att man själv känner ansvar att hantera resursen mark på ett klokt sätt vilket skapar en ödmjukhet inför att man själv ska göra något bra av detta under de 30-40 åren som man möjligen beslutar om denna mark. Jag brukar säga att vi har en karta på delar av vår mark från 1879. Det finns ingen miljölagstiftning i världen som kan bygga in samma ansvarskänsla för marken som den kartan.
Som bonde präglas man som person av hur ens gård är beskaffad och vilken produktion som det finns förutsättningar för. Är man uppvuxen på en slättgård är man förmodligen rätt orienterad utifrån att odla så mycket och det man kan på fälten, och det mentala steget att ens tänka tanken att sälja allt och bli djurbonde i skogsbygd är nog för många mycket främmande. Självklart det omvända, den som är uppvuxen på en skogsfastighet med lite jordbruk i omgivningen, skulle känna sig ”luftlandsatt” om man hamnar på en växtodlingsgård i ett blåsigt slättlandskap. Idag köper vi bara till mark. Slättbonden som gillar skog och jakt, köper skog, mellanbygdsbonden som behöver mer mark köper eller arrenderar till åkermark i kanten på slätten. Jag hävdar att vi bönder var rörligare förr. Alla har nog exempel i sin släkt på hur forna släktingar arrenderat eller ägt gårdar i helt andra delar av landskapet, eller rent av andra delar av Sverige, för att sedan flytta till en ”bättre” gård. Omvänt också sälja och flytta till en gård som passade en mera.
Det är rätt ovanligt idag, men det finns exempel. I Östergötland finns en man som arbetat sig upp runt Sverige till att i dag äga ett antal stora fina gårdar. Jag kan på många sätt beundra den resan. Inte bara för att man är en bra affärsman och duktig på att driva lantbruk och bygga upp gårdarnas värde för att klara en sådan livsresa, utan också för att det krävs att man har modet att lyfta bopålarna till en helt ny bygd. Ett mod eller en vilja som många av oss saknar, men som också är vår välsignelse för det är kopplingen till marken som ger det långsiktiga ansvar som de som inte äger något tror man kan lagstifta fram.
Må så gott i det välmående men alltmer utsatta Markägarsverige önskar Peter
Peter Borring är regionordförande för LRF Östergötland
