I resan som eko-bonde öppnar sig nya världar. Jag fylls än mer än tidigare av respekten för den skicklighet som ekologiska odlare måste ha för att få vettiga skördar och ett långsiktigt hanterbart ogrästryck.
Precis som en välsmakande potatis inte hamnar på tallriken av en slump utan är resultatet av odlingsskicklighet och fingertoppskänsla hos en odlare av kött och blod, blir de flesta av gårdens grödor vid ekologisk odling lika känsliga och krävande.
Att tajma in bearbetning och ogräsbekämpning precis vid rätt tillfälle, på en halvdag när. Detta blev jag varse när jag ogräsharvade åkerbönorna för tredje gången och insåg att de knappa fyra dagar som gått sedan förra harvningen var för lång tid, med ungefär en halvdag när. Hoppas att jag de kommande 3-5 överfarterna med harven i bönorna, kommer kunna klara den tajmingen med alla möten som snurrar nu i maj…. Missförstå mig rätt, det är inte så att jag vill förringa kunskapen hos konventionella odlare.
Där måste jag ha en kunskap om olika kemiska preparats verkningssätt, en strategi för att variera dessa, så att resistens undviks och samtidigt ha koll på vilka ogräs som respektive preparat hanterar. Här finns mycket stöd och hjälp att få, men att ha bra koll på sina fälts ogräsflora är precis lika viktigt för en konventionell som en ekologisk bonde. Även att styra växtföljden så att man inte odlar vissa grödor på fält med en ogräsflora som det inte finns växtskyddsmedel att hantera ogräsen med.
Vissa saker är dock lite enklare som konventionell bondehövding än ekologisk dito. När väl bekämpningsstrategi och preparat är vald tillsammans med rådgivaren, så är det ”bara” att sätta sig på sprutan en lugn kväll. Skulle det vädermässiga lugnet inte infinna sig den kvällen kan jag vänta till morronen efter och köra ut en spruta innan nästa möte. Ogräsharvar jag kan det vara för sent.
Faktum är att hela ogräsharvningen kan vara i onödan om jag exempelvis har ett fält med vår vackra landskapsblomma som är envist höstgroende och jag inte plöjt tidigt och försökt skapa en falsk såbädd som fått så många blåklintar som möjligt att gro redan på hösten innan fältet sås. Många säger att det skönaste att vara eko är att slippa hanteringen av växtskyddsmedel.
Jag kan tycka att det går skapligt om man har bra fyllplats för sprutan, vettiga rutiner och acceptabel utrustning. Det skönaste med att slippa kem-hanteringen är däremot att känslan otillräcklighet runt alla krav som samhället ställer på mig när jag hanterar dessa inte finns alls. Har jag dokumenterat allt rätt om kommunens inspektörer vill se sprutjournalen? Höll jag tillräckligt avstånd till grannens känsliga gröda? Är det dags att besikta sprutan igen, redan?
När jag åker iväg in i solnedgången med ogräsharven i ett dammoln i halv storm och för 4:e gången stör eventuella fälthäckande fåglar, känner jag ändå att jag av många betraktas som miljöhjälte. Inga skyddsavstånd till grannens trädgård, ingen besiktning av harven, inga krav på hur harvspetsar förvaras, ingen som ifrågasätter min dieselförbrukning, jag kör om jag måste! Lycka till alla ogräsbekämpare i den ständiga kampen. Oavsett vilken metod du har är du en hjälte som försöker skapa förutsättning för en god skörd!
Må så gott i ogräsens Sverige önskar Peter
