Stark säkerhet kring vapenhandel

Iréne Lindqvist med en av de nya studsare som finns inne i det säkra vapenförrådet.

Iréne Lindqvist med en av de nya studsare som finns inne i det säkra vapenförrådet.

VALDEMARSVIK (JB)

Det finns mycket lagar, bestämmelser och förordningar när det gäller vapen och dess hantering. Både när det gäller dem som ska använda vapen i samband med jakt och så även för den som handlar med vapen. Ett företag som säljer vapen är CJ:s Järn i Valdemarsvik.

– Företaget har sålt vapen under lång tid. Jag har varit med i 44 år och det såldes vapen långt före min tid i företaget, berättare Iréne Lindqvist.

Hon redogör för de rigorösa säkerhetsföreskrifter som gäller beträffande vapenhandlare, både vad det gäller larm och annat som har med säkerheten att göra och att alla papper måste vara i ordning. Annars kan polisen dra in tillståndet med omedelbar verkan.

Men också vad som gäller för den som tänker sig skaffa ett vapen och att sedan använda det.
– För det första måste man ha jägarexamen för att få köpa ett vapen idag.

Hon ger rådet till en ny jägare att först skaffa sig ett begagnat vapen, för att liksom känna sig för. Beträffande nya dito är prisspannet stort både beträffande vapnet i sig och ett eventuellt kikarsikte. Där är det upp till köparen att först bestämma vad plånboken tillåter och sedan utifrån tjockleken på denna välja.

– Idag säljs nästan uteslutande kikarsikten med belysning.
Ett viktigt skäl till detta är säkert vildsvinens etablering i den svenska faunan. Eftersom dessa djur är nattaktiva och det oftast är åteljakt som gäller, då handlar det om att ha en ljusstark kikare på sitt vapen och då gärna med en lysande röd prick i mitten. Detta gör det betydligt lättare att avlossa ett välriktat skott under dessa förhållanden.

Med tanke på just vildsvinen var det tidigare populärt att skaffa sig grovkalibriga vapen var denna typ av jakt.
– Detta har gått tillbaka. Vid jakten handlar det ändå om att sätta skottet rätt och framförallt inte förivra sig.

Det är ju under alla omständigheter så att rekylen från ett grovkalibrigare vapen är betydligt kraftigare. Vid samtal med skjutledare har det framkommit att riktigt duktiga skyttar, som kommer till skjutbanan med sitt nya grovkalibriga vapen, inte sällan skjuter mycket sämre. Ja rent utav uselt.

Man är helt enkelt rädd för rekylen, vilket skapar osäkerhet. Nyttan med det grovkalibriga valet är alltså helt borta.

Vid köp av vapen är det ju också viktigt att det känns rätt för den som ska använda det. Att det liksom ligger rätt. En del av detta går att justera i efterhand, men ännu bättre är ju förstås att det stämmer redan från början.

Hemma måste jägaren ha vapnet i ett godkänt vapenskåp. Det ska vara märkt SS3592 för att vara godkänt och väger det mindre än 120 kilo måste det även vara fastbultat.

För att få inhandla ammunition måsta köparen ha med sig originallicensen till det vapen som denne ämnar inhandla ammunition till.
– Även om jag känner till att personen i fråga har vapen, kan det ju vara så att polisen varit där och hämtat dem. Därför finns denna regel.

Både på ytterdörren till butiken sitter ett anslag om detta, samt på dörren till vapenavdelningen. Där sitter även Irénes bevis om att hon har jägarexamen uppsatt.

Hos handlaren är säkerheten på topp med en hel rad larmsystem.
– Hela rummet där vi har vapnen är byggt som en bunker med tjocka betongväggar.

När det gäller larmen, så har ju till att börja med butiken ett larm. Sedan kommer ett skal – skydd framför själva dörren in till rummet, som är larmad. Dörren i sig är som för ett säkerhetsskåp. Själva vapnen är sedan i ytterligare ett larmat säkerhetsskåp och till detta kommer ett antal detektorer inne i själva rummet. Det är alltså praktiskt taget omöjligt att ta sig in och stjäla ett vapen utan att bli upptäckt.

Sen är det väl ändå så att den som har tänkt sig att ha ett vapen för att utföra ett rån, knappast stjäl en älgstudsare. För detta ändamål används en häftigare arsenal, som det inte lär vara några större problem att införskaffa via den illegala marknaden.

Text och bild: HANS ANDERSSON

Share