… blir världen allt bra konstig. Jag brukar när jag föreläser om mat och klimat lägga upp World value surveys bild på hur kulturella, religiösa och monetära aspekter kokar ned till olika värdegrunder i olika delar av världen. Den bilden som organisationen sammanställer och årligen uppdaterar är ganska intressant. Sverige sticker ut helt ensam upp i ena hörnet som det landet i världen med det mest sekulariserade och mest självförverkligande folket. Utan att göra värderingar av detta i sig kan man ändå konstatera att detta måste vara yttersta tecknet på välstånd att vi kommit så långt upp på Maslows behovstrappa så vi kan ta alla grundläggande behov för givet och i stället lägga vår kraft på att bidra till en bättre värld och hur vi ska förverkliga oss själva. Om vi hittar oss själva, för märkligt nog tycks det också finnas ett samband över att ju bättre materiell levnadsstandard ett folk har, desto mera psykiskt dåligt mår samma folk. Som ett eko av detta är just Sverige ett av de länder i världen som har störst andel med klimatångest.
Jag har faktiskt ingen klimatångest. Är jag bara naiv, klimatförnekare eller obotlig optimist? Inget av det fullt ut hoppas jag. Min oro för att vår planet utsätts får hårda miljö- och klimatmässiga prövningar är absolut och tydlig. Vi får varje dag exempel på allt mera extrema väder runt om på jorden och ingen kan nog förneka att vintrarna genomsnittligt ändå är mildare nu än för 30-40 år sedan. Men jag roar mig med att blicka tillbaka i gamla lantbrukstidningar ibland. Både för 35 och 45 år sedan. Rubrikerna och innehållet är förvånansvärt likt dagens, trots att både lantbruket i sig och förutsättningarna ändå förändrats högst väsentligt, både marknadsmässigt, politiskt och praktiskt. Hur blir vi effektivare för att klara framtidens högre energipriser? För få unga vill ta över gårdarna! Kraven från konsument och politik blir allt högre, samtidigt som prispressen fortsätter. Hur kan jordbruket leva upp till högre miljökrav? Ska vi göra energi av råvara som kan gå till mat, när folk svälter? Exempel på narrativ från 70-talet som alltjämt är lika aktuella idag.
Men samtidigt har vi också löst många problem. Skogsdöden på grund av av svavelnedfall på 80-talet. Svavelgödsel i växtnäring är i dag en självklarhet. Övergödningen av sjöar och vattendrag finns alltjämt kvar, men jordbruket i åtminstone Sverige har gjort en enorm resa och förbättrat sitt hushållande av växtnäring rejält. Freonerna som via hårsprayerna till 80-tals frillorna, skulle bli vår planets död. Nu är det tvärtom, nu är för tätt ozonskikt det största problemet
Även om jag är fullt medveten om att ingen av tidigare miljömässiga utmaningar varit i närheten av vad klimatfrågan är i allvarsgrad och magnitud, så är det faktiskt exakt samma domedagsretorik och dystopiska apokalyps som kommer från miljöorganisationerna och vissa opinionsbildare för att beskriva dagens miljöproblem som när man beskrev gårdagens. Flera av de senare har vi i alla fall kommit närmare att lösa. Varför skulle jag inte våga lita på att kombinationen av att människor sakta – om än kanske för sakta – ändrar beteende, tekniken utvecklas och miljö och klimatvänliga produkter blir sund ekonomi och att detta inte kan leda till förändringar. För sent kanske, men ändå. Min egen positiva känsla kanske ändå utgår ifrån att jag själv trots allt i mitt lilla företag bidrar med att binda 900 ton koldioxid varje år, netto.
Må så gott i ett apokalyptiskt men ändå framtidsinriktat Sverige önskar Peter
PETER BORRING
samhällsdebattör och opinionsbildare
