Nu har då det hänt som jag och andra varnat för länge. Sverigedemokraterna är opinionsmässigt det största partiet, eller åtminstone ett av de största. Varför är det så illa då, de säger ju bara som det är? Jo av två skäl.

För det första är SD ett parti där en handfull personer i partitoppen är de som ändrat partiet från en tydligt nazistisk organisation med nära samröre till rörelsen bevara Sverige svenskt och det är fortfarande tydligt att det är invandrarfrågan som fortfarande är partiets viktigaste. Även om de gör vad de kan för att verka vettiga i andra frågor också.

För det andra så säger det egentligen mera om vad de andra partierna inte gör och diskuterar än om SD och det faktum att partiet får så högt opinionsstöd är mycket allvarlig kritik till de andra sju partierna.

Låt oss först slå fast ett par saker. Det görs och har gjorts för lite barn i Sverige och svenskarna blir allt friskare. Detta gör att vi om 20 år kommer ha en jädra massa pigga 80-åringar, men allt för få som ska jobba och dra ihop till välfärden. Vi måste helt enkelt bli fler i Sverige! Därför behövs invandringen.

Men det är just där i det ligger att de som kommer hit måste kunna sysselsättas och där har vi problemet. Vi kan inte heller besluta om folk ska fly till oss eller ej, det avgör folk själva och som läget är nu kan vi bara göra det olika svårt att få stanna i Sverige och på det sättet skapa ett signalsystem.

I sommar har det definitivt funnits en debatt om migration och invandring, men det är alltför få som likt centerns Staffan Danielsson och några enstaka ledarskribenter som verkligen vill prata om vi har möjligheten att ha den ambitionsnivån i mottagning av asylsökande som innebär att vi efter Tyskland har den mest generösa inställningen i hela Europa. Ungefär som med djurskydd, att invänta att Europa anpassar sig till vår nivå är på sikt nödvändigt, men en mycket långsam process som bara gör Sverige lidande fram till dess.

Pudelns kärna, det vill säga hur vi får folk i arbete, rundar alla, inklusive de som är kritiskt inställda till den förda invandringspolitiken. Ingen, framförallt inte SD som raggar arbetarväljare i expressfart med nostalgikänslor runt gamla folkhemmet, vågar prata om problemet med den svenska arbetsmarknaden och lönebildningen. Dels har vi jämfört med andra länder för liten möjlighet till flexibilitet på arbetsmarknaden.

Vi har också medvetet med den svenska modellen hållit ihop lönerna, så att det är förhållandevis små skillnader mellan erfarna och oerfarna, mellan hyfsat kvalificerade och lågkvalificerade arbetsuppgifter. Vi har därmed tvingats rationalisera bort alla enkla jobb såsom enklare vaktmästarsysslor, enklare sysslor inom gröna sektorns grönsaks- och fruktodling samt djurproduktion. De senare har tagit över nästan uteslutande av gästarbetare från forna öst.

Missförstå mig rätt, jag vill inte ha så låga lägstalöner att man tvingas ha två jobb, som är fallet i exempelvis USA, men någonstans får man välja. Med en allt högre andel av befolkningen som inte är möjlig att på kort sikt sätta i så kallade högkvalificerade arbeten, måste vi antingen kunna få ut dessa i de lågkvalificerade arbetsuppgifter som finns, eller så får vi betala dem som arbetslösa med alla samhällskostnader det medför.

Kom ner från de höga hästarna och börja prata om de riktiga flaskhalsarna för att få folk i jobb! Inse att Sverige inte är bäst utan att det finns andra som inom detta område lyckats väsentligt bättre!

Må så gott i kollektivavtalens välmående Sverige önskar Peter PETER BORRING peter.borring@telia.com
Peter Borring är regionordförande för LRF Östergötland

Så sade jag en gång på 90- talet när jag satt med i en valberedning på distriktsnivå i en organisation som likt många andra ideella föreningar får kämpa för att hitta förtroendevalda som vill dra lasset.

I takt med att allt färre personer uppbär föreningsuppdrag samtidigt som antalet föreningar och Sverige som samhälle till stor del är uppbyggt på en föreningskultur som i sin tur bygger på stor del ideella krafter, kanske det är läge med lite grundläggande föreningskunskap.

Det land vi i dag lever i med sina brister men också i allt väsentligt mestadels förtjänster, är som sagt uppbyggt runt folkrörelsen föreningsrörelsen. Överallt. Alltifrån vägföreningar, till bostads-, fack- och fiskeföreningar, men även alla intresseföreningar och politiska rörelser med formella påverkansmöjligheter förenas av föreningslagen.

För att inte nämna hela idrottsrörelsen. Föreningslagen stipulerar hur detta ska hanteras med ett årsmöte som ska utlysas på ett sätt så medlemmarna känner sig kallade och där kan välja en styrelse och andra funktioner som föreslagits av en valberedning.

Årsmötet har också den andra viktiga funktionen att där ge medlemmarna möjlighet att ta del av, men också slutligen godkänna, föreningens räkenskaper och styrelsens arbete och eventuellt avsätta densamma.

I många föreningar avklaras punkten val av valberedning som en av de sista och avklaras väldigt fort genom att någon snabbt föreslår omval, varpå alla närvarande drar en suck av lättnad. Varför egentligen?

Behövs verkligen valberedningen, årsmötet kan väl föreslå namn? Valberedningen är faktiskt en av föreningens viktigaste funktioner. I denna ingår en grupp personer som med årsmötets förtroende har ett år på sig att föreslå en ny styrelse och andra funktioner.

I detta arbete ingår att bilda sig en uppfattning utifrån flera perspektiv hur nuvarande styrelse och ordförande skött sig, men också om det saknas någon kompetens eller profil. Eller om det finns för många av samma sort!

Den helhetsbild som valberedningen har skyldighet att skaffa sig och ett långsiktigt tänk som den måste ha för att få styrelsens kompetenser att återspegla de utmaningar och möjligheter som man ser för föreningen i framtiden eller just nu, kan det vara svårt för ett årsmöte att se.

Framförallt när årsmötet har många olika åsikter som ska jämkas samman till en mycket urvattnad kompromiss. Då är det bättre att ha en valberedning som tänkt, ställt frågor till folk som hunnit grunna och återkomma om de står till förfogande eller ej, och så vidare.

Hur gick det med mitt uttalande då? Sisådär. Jag sitter i skrivande stund i fyra valberedningar och tycker att det är väldigt intressanta uppdrag då jag verkligen känner att jag kan påverka föreningens framtid.

Jag har dock avböjt i princip alla valberedningsuppdrag i föreningar som inte har en verksamhet som är intressant och dynamisk nog att tilltala nya människor att kunna ingå i styrelsen för densamma.

Att ringa och krusa och försköna sanningen för att få namn på ett papper är inte min grej. Så sträck på er alla valberedare där ute i ideella föreningar, ekonomiska föreningar och till bolagsstyrelser. Ni gör ett hästjobb och är den yttersta maktfaktorn som påverkar föreningens framtid. Ändå tills ni blir avsatta har ni fullt mandat att agera utifrån vad ni tror är bäst!

Må så gott i det allt mer tungarbetade Förenings-Sverige önskar Peter
PETER BORRING peter.borring@telia.com
Peter Borring är regionordförande för LRF Östergötland