Åke Wester har sedan uppväxten haft ett stort intresse för natur och miljö
Den biologiska mångfalden var stor vid vattendragen och de omkringliggande miljöerna. Med förhållandevis liten insats kan den åter ökas till regionens vinning. Bland de arter som Åke Wester kämpar extra för finns den idag utrotningshotade ålen.
De tre initiativtagarna till projektet om fria fiskvägar och numera stipendiaterna Åke Wester, Claes Wadsten och Anders Rockler fortsätter sitt arbete. Fokus för fortsättningen ligger på kraftverken Malfors, Nykvarn, Svartåfors och Odensfors. Med åtgärder för dessa räknar man med att mycket kommer att förbättras.
Åke Wester har sedan uppväxten haft ett stort intresse för natur och miljö. Han ser vad som sker, tar reda på omständigheter och föreslår åtgärder för att bevara en artrik levande miljö för kommande generationer. På senare år har han bland annat fått miljöpriset för sitt tidigare arbete med gamla strömfåran i Motala ström.
Ett centralt begrepp när man pratat med Åke Wester har kommit att bli lokalspecifik kunskap som han anser avgörande för en djupare insikt i vad som krävs.
– Det saknas hos politiker och tjänstemän. Flera har inte bott här så många år och de kan omöjligt ha den kunskap som de som levt bredvid vattendragen i generationer.
Generella kunskaper, om än så goda, fungerar inte alltid. Kopplat till denna lokalspecifika kunskap är exempelvis de lokalspecifika arterna i vattendragen. Ofta är de beroende av varandra. Vattendraget Motala ström mellan Vättern och Östersjön är förstås unikt med sin kontakt med andra vattendrag och som vart och ett har sina karaktäristika. Motsvarande gäller för Svartån mellan Sommen och Roxen.
En av de saker som under många år upprört Åke Wester är hur den numera rödlistade ålen hanteras. Vattenkraftstationer utgör ett hinder mot ålens naturliga vandring och Tekniska verken kompenserar detta genom utplanteringen som regleras i vattendomen.
Så långt är allt frid och fröjd, men när ålen ska vandra nedströms mot havet är den för stor för att klara sig genom vattenkraftverken som Åke Wester inte sällan hörs referera till som ålslakterier.
– 100 000 småålar släpps ut. Vi föder upp ål och dödar dem i kraftverken.
Claes Wadsten uttrycker saken som att:
– Det skulle vara billigare att flyga ålen i första klass till Sargassohavet. Av 25 ton får vi 600 kilo som kommer ut i havet.
– Nu köper Tekniska verken ett ton ål av Anders Nilsson, fiskaren i Berg, som han kör till Bråviken, berättar Åke Wester. Köp istället fem ton!
Kostnaden för fingaller som kan leda ålen bort från turbinerna hamnar på två miljoner per kraftverk. Vad en art ska få kosta att bevara är en spetsig men relevant fråga.
Det skulle räcka att avstå en liten del av elproduktionen för att få till en stor skillnad för mer än någon enstaka art.
– Med fem procent av vattenkraften kan vi återställa 50 procent av den biologiska mångfalden.
– Det här ökar värdet för oss som bor här och betalar skatt.
Med semester nära hemmet istället för långa semesterresor sparas mycket koldioxid.
– I högteknologiska områden är det här uppskattat hos arbetskraften.
Det är samma tanke som Claes Wadsten har, att det ökar attraktiviteten och underlättar rekrytering från andra håll.
Åke Wester ställer som avslutning ett par retoriska frågor:
– Hur många arbetstillfällen skapar vattenkraften jämfört med besöksnäringen? Hur mycket satsas på Rosenkällasjön som också handlar om vattenmiljö och arter?
Text och bild: BO BÄCKMAN
