Hoola Bandoola Bands 70-talslåt är nog mer relevant än någonsin. I en samtid när filterbubblor skapade av digitala medier som gör att våra personliga tittgluggar förstärks och blir det självklara utgångsläget, är vi mera polariserade än på många år. Åsiktsmässigt. Men samhället är också i praktiken mera isärdraget än någonsin. Klyftorna är större än på många år. En retorik som oftast brukar höras från vänster- och sossehåll – från de senare främst i valtider. Mellan valen har sossarna genom åren haft rätt stor pragmatism för att inte gå hela vägen med extrempolitik. Det måste man erkänna.
Men faktum kvarstår att minst socioekonomiska skillnader – klassklyftor – var det på 80-talet. Utan att bli folkhemsnostalgisk – gudarna ska veta att jag har mycket svårt för en hel del av sossarnas principiella fördelningstänk – så får man väl erkänna att det kanske var då på 80 talet som Folkhemsbygget hade sin storhetstid. Början på slutet inleddes på 80-talets andra halva för att vara krass. Vi hade fortfarande en mycket stark industri, bygg och privat och offentligt näringsliv med många enklare arbetsroller som gjorde att många hade en plats på arbetsmarknaden i någon form av ”riktigt jobb”. Man behövde inte skapa så mycket konstgjorda jobb och man behövde inte utbilda sig eftergymnasialt för att komma ut på arbetsmarknaden. (Så är det inte i dag heller, men narrativet är att man ska gå på högskola, det är därför som vi har massa ”hittepå- jobb” för akademiker samtidigt som vi har extrem brist på yrken som kräver handens och praktikens färdigheter…)
På 80-talet var Sverige och svenska löner fortfarande konkurrenskraftiga, exporten och tillväxten fortsatte att dra in pengar till den offentliga sektorn som kunde svälja allt mer och hade man bara heltidsjobb kunde man leva under sossarnas skattetryck. Vi var ett förhållandevis homogent land, de nya svenskar som kom och kommit, kom in i samhället relativt fort genom att inte minst industri och andra sektorer fortfarande behövde arbetskraft som inte var så högt skolad. Vi hade två kanaler på statliga TVn, var skyddade från reklam i etermedias skadliga effekter, SJ och endast SJ hade ansvar för all järnväg och tågen uppfattades i alla fall komma i tid i högre grad. Vidare såg statliga posten till att de flesta brev kom fram (i tid) och statliga televerket hade ansvar och krav att alla svenskar kunde ringa från en fast telefon. Jordbruket reglerades och dess lönsamhets hanterades i förhandlingar med staten och bönderna kunde inte förstöra för sig själva genom att lägga ”idiotbud” på granngården.
Sedan kom Yuppie-eran i slutet på 80- talet, ekonomisk snurr och finanskris i början på 90-talet. Nyliberalismen och avregleringar blev det nya rätta. Jag raljerar så klart ovan, vill inte tillbaka till 80-talets ”halvkommunism”, men två fenomen blir för mig tydliga; Dels att det finns vissa samhällsfunktioner som det är svårt att få marknadens aktörer att ta ett bra ansvar för. Postutdelning kan vara en sådan, men det finns fler exempel. Dels att man inte kan gå från ett extremt styrt i grunden statligt system till en extrem form av marknadsliberalism inom exempelvis välfärdssektorn utan att reglera detta bättre. Vi gick från en helt offentlig vård, skola och omsorg till i princip fri etablering utan att ha tänkt igenom hur vi styr, reglerar och mäter kvalitet. 30 år senare är vi fortfarande inte där, utan käbblar om privata alternativ är bra istället för att fundera över vilken vård och skola vill vi ha och acceptera.
Sossar och vänster vill gärna prata om de ökade klyftorna som ett resultat av skattesänkningar från främst borgerliga regeringsinslag, men även från S-regeringar de senaste 30 åren. Få pratar dock om två andra fenomen som jag hävdar varit än mer avgörande för utvecklingen mot ökade klass – klyftor och segregerat land. Dels en mycket medveten lågräntepolitik som kombinerat med ränteavdrag för bostadslån, kraftigt gynnat oss som har fast egendom jämfört med de som inte har. Dels effekterna av att vara en humanitär stormakt som av ren generositet och känslan att vara god, erbjudit många ett välkomnande till landet, men inte till ett riktigt arbete och del i samhället. Denna ”import” av både låg- och högutbildade människor som haft svårt att vara en del av en allt mera komplex och kvalificerad arbetsmarknad har förstärkt utanförskapsområden och ökat på klyftorna i samhället. I dessa två exempel är sossarna kanske nästan mera ”skyldiga” än borgarna…
Vem kan man lita på som ger oss väljare den fullständiga analysen av detta? Det är viktigt för till valet nästa år börjar tunga S-distrikt flagga för återinförd fastighetsskatt med mera som ett tecken i skyn att man insett sin egna skuld i detta.
Må så gott i det allt mera segregerade Sverige önskar Peter
PETER BORRING
samhällsdebattör och opinionsbildare