NYKIL (JB)
Nykils hembygdsförening arrangerade ännu en gång öppen hembygdsgård på Dalby. Årets tema var vardagssysslor. Ett inslag i livet på landet förr var luffare och Dalby fick besök av bygdens välkända luffare Hermansson vars minne lever kvar än idag.
– Rubriken öppen hembygdsgård har vi haft i flera år, berättar Roland Johansson, ordförande i Nykils hembygdsförening.
– Vår förenings uppgift är att vårda kulturarvet utifrån den gård vi förvaltar. Det är en svensk medelgård som det finns många av i Sverige. Storleken på den var lagom för att försörja en familj.
En som vet hur Dalby en gång var är Sonja Fransson från Vikingstad. Hon hade släkt på gården och har donerat en hel del saker till hembygdsgården.
– Jag har varit här och hjälpt mors kusiner som bodde här i huset, berättar hon.
Hur känns det att se Dalby som hembygdsgård?
– Jag tycker det är roligt att det blivit så. Astrid Olofsson, den yngsta som bodde här, ville att det skulle bli en hembygdsgård.
– Jag tycker hembygdsföreningen tar bra hand om gården.
På senare år har föreningen visat lantbruket genom bland annat aktiviteter som plöjning med häst, skörd och uppsättning av krakar. Roland Johansson uppger att man vill variera temat.
– Nostalgigrejer är sådant som är cirka en generation tillbaka tiden och nostalgimåttet har jag tagit till mig.
Årets tema blev alltså vardagssysslor så som många minns dem från uppväxten. Sådant som smide, bykning eller tvätt, bandvävning bakning och hur man gör smör visades. Där fanns förstås även veteranfordon.
Bland de fordon som rullade in på hembygdsgården fanns Anders Norlings droskbil från 1951, en Volvo 831. Den är i utsökt fint skick. Snart kom även en annan riktig, men idag sällan sedd, klassiker, Gunnar Wenngren kom körande i en Ford Taunus 17 M från 1958.
Flera andra veteranfordon fanns till slut uppställda, däribland en mc av märket AJS i närmast nyskick trots att den tillverkats på tidiga femtiotalet. Livet på landet förr innebar inte sällan besök av luffare. Det är inte längre tillbaka i tiden än att många fortfarande minns när de kom till gården.
– Luffare Hermansson var Nykils egen luffare, berättar Roland Johansson.
Hermansson ligger begravd på Nykils kyrkogård och på gravstenen står att läsa: ”Alla är vi vandrare… några äro det mera. När den gyllene morgon de avsomnade… Här vilar slutligen luffaren Gustaf Hermansson, född 1878 död 1965. Sången hans kärlek”.
Det var utan tvivel ett fint grepp att både påminna om luffarnas del i lantlivet och samtidigt hylla denne Hermansson som alla nämner med värme. Texten på både hans grav och under ett foto på hembygdsgården vittnar om en omtyckt man som sägs ha varit bland de snällaste man kunde möta. Han gestaltades av Claes Rask.
Det berättas att han alltid sjöng Gyllne morgon och gärna andra sånger med. Madeleine Sarborn Orshammar och Anders Orshammar har ett minne av Hermansson hemma.
– Morfar fick en käpp av Hermansson, berättar Madeleine. Troligen fick han den på 50-talet.
Käppen, denna ytterst speciella kulturhistoria, vårdar paret ömt.
– Han sjöng för mamma när hon jobbade på Duseborg. Det var förstås Gyllne morgon.
Många andra besökare på hembygdsgården kunde berätta om Hermansson. Däribland Roland Johansson.
– 1960 kom luffaren och besökte mitt föräldrahem, säger han.
Så hördes Gyllne morgon sjungas på vägen vid ladugården. ”Hermansson” kom från staden och stannade till på Dalby innan han fortsatte mot Ulrika.
Text och bild: BO BÄCKMAN