Så har då min hemort Skänninge blivit riksbekant igen. Den lilla bondhålan på slätten som trots en av Sveriges största marknader, och ett av Sveriges största nationaldagsfirande, inte har lyckats bli känd för de sakerna.
Till skillnad från många andra säger jag bondhåla med stolthet och smicker. Det omkringliggande historiskt mycket välmående slättlandskapet med goda förutsättningar för matproduktion grundlade staden som mötesplats för marknad redan för många hundra år sedan och lantbruket har alltid varit en plattform för staden.
Nej storheterna kommer ifrån att Mjölby kommuns myndighetsutövning lyckas ta den till nya höjder. För några år sedan var det bullbak i skottgluggen. Då hade en ambitiös, men taktlös tjänsteman insett att stadens frivilliga bullbak vars resultat såldes till förmån för kyrkans verksamhet, inte var i linje med vår högt ställda livsmedelslagstiftning.
Nu i våras, med nya turer nu i höst, handlar om ett gult hus som inte får vara gult med en sällsynt brytande nyans som mot takfoten övergår i rödorange. Riktigt häftigt kan jag tycka. Visst bryter det lite mot de andra traditionellt tegelbruna 50-talsvillorna som finns i villaområdet och visst finns ett gammalt klosterområde som markeras med ett kors, inte långt därifrån. Men att detta skulle vara mindre ok med hänsyn till omgivningen än ett rosa eller illblått hus har jag svårt att förstå. För sådana finns flera stycken i den lilla anrika staden.
Ytterst handlar det om en klåfingrighet från tjänstemän i myndighetsutövande roller som lutar sig mot en plan- och bygglag som om man vill kan vara extremt tuff. Om man vill. Själva fenomenet med ”småpåvar” som i sin myndighetsutövning i sann ambitiös lutheransk anda tolkar lagen så restriktivt som möjligt, istället för så möjlighetsorienterat som möjligt, är mycket vanligare än vad man kan tro i många kommuner och Mjölby har därvidlag inget bra ”trackrecord”.
I detta fall väcktes historien av en antikvarie som reagerat och uppmärksammat kommunen på hur illa huset stämmer in i den så kallade kulturmiljön. Samma kulturmiljö som på andra sidan klosterruinen har en återvinningsstation och bensinmack. Båda väldigt väl underhållna och prydliga i och för sig. Samma kommun som blir häcklande för att de i en rondell ställt upp en gigantisk potatis som ger besökarna helt andra associationer än att kommunen skulle bidra med tio procent av landets matpotatisodling.
Missförstå mig rätt, självklart måste vi ha någon form av lag på hur det ska byggas och hur vi ska sköta vår miljö och det vi gör är ju att vi politiskt och demokratiskt delegerar detta till våra folkvalda och deras tjänstemän att tolka lagen. Så egentligen ska vi bara acceptera detta då valet är färdigt, så får vi reglera eventuellt missnöje nästa val.
Jag känner flera av politikerna i beslutande nämnd, det är vettiga och bra personer med en rejäl portion sunt förnuft. Icke desto mindre hamnar även sansade och balanserade människor i ett läge där man på något klurigt vis lyckats bli gisslan i systemet och mera försvarar något som faktiskt ibland drar ett löjes skimmer över systemet.
Att vissa politiska åskådningssätt snabbare tenderar att försvara systemet är inte svårt att förstå, då det ligger i socialistens och kommunistens grundplattform att ha mera tilltro till att kollektivet och systemet alltid vet bättre än individen. Men denna kommun samregeras ju med partier som har individperspektivet och sunt bondförnuft med som politiska slagord till och med. Om grannar är nöjda, så är det väl upp till den stackaren som ska bo i det ”fula” huset, eller?
Må så gott i det välmenande men alltför ofta snedtrampande Kommunsverige, önskar Peter!
PETER BORRING peter.borring@telia.com
Peter Borring är regionordförande för LRF Östergötland
