Klimatångest eller förnekelse

Jag brukar ju ibland raljera över att vi i mellanmjölkens land alltid är så lagom och har svårt för att sticka ut. Normbrytande har blivit så mycket norm att det är normaltillstånd. På konferenser för urbana akademiker är idag de som väljer och kan äta allsidig kost snart en minoritet.

Denna krönika skrivs på fredagen med Earth our. Den dagen på året då vi med gott samvete kan stänga av TV, tända våra palmoljebaserade levande ljus och låta grottmänniskan i oss komma fram när vi till den spelande lågan myser med nära och kära. För egen del tycker jag det är viktigt att försöka göra medvetna val, och kämpa för en klimatsmartare produktion alla årets dagar än en timme om året.

Det som är dagens stora diskussionsfråga som tål att bearbetas vidare långt efter denna dag, är alla de elever som runt om i landet strejkar för klimatet – och med detta fenomen spridningen i kommentarer från vuxenvärlden. Alltifrån påhejande klimatångestladdade vuxna som tycker det är helt rätt att idka civil olydnad och avstå från lektioner för den goda sakens skull, till de vuxna som nästan hatiskt förlöjligar den rädsla och ångest de unga känner och avfärdar klimatfrågan som trams.

För egen del tänker jag att visst är det bra att unga är engagerade och tydligt ger uttryck för sin oro och frustration, men jag tycker samtidigt att det är ett sluttande plan med ”Greta-fenomenet”. Visst är klimatfrågan, kanske den viktigaste vi har just nu. Men vilka andra frågor är tillräckligt viktiga för att det ska vara ok för att ungdomar ska gå man ur huse på skoldagar för att visa sin oro? Rasism? Hedersrelaterat våld? Ökande antibiotikaresistens? Vem ska avgöra detta?

Någonstans kanske vuxenvärlden måste stå upp för att visa gärna ditt missnöje och engagemang, men skoltid är det skola som gäller. Med dagens digitala sammanflätning är det väldigt lätt för vem som helst med tillräckligt kraftiga argument att dra ihop starka proteströrelser och skapa flodvågor av folkrörelser som manifesterar – på en lördag. Men då slipper man ju inte skolan.

Missförstå mig rätt, jag vill inte på något sätt förringa de ungas oro och frustration, jag tror bara att alla unga som strejkar skolan kanske inte drivs av enbart klimatångest. Med det sagt tycker jag dock fenomenet med ungas oro för framtiden behöver tas på väldigt stort allvar av oss i vuxenvärlden. Dessa strejker och olika former av proteströrelser som ”Greta-fenomenet” ger uttryck för, är mycket alarmerande i sig. Det är inte samma glöd att förändra världen utan ofta mera dystopiskt och dystert, rent av uppgivet.

Här måste vi i vuxenvärlden snarast visa på vad vi ser som möjligheter i framtiden, hur vi aktivt jobbar med att motverka klimatförändringarna. Vi måste snarast stärka ungdomars framtidsbild, för alternativet är mycket allvarligt. Vi ser redan nu hur uppgivenheten och ångesten får människor – även vuxna välutbildade – att greppa efter starkt förenklade budskap som ex att veganska samhällen är enda vägen framåt, eller teknikfientlighet utan att vilja avstå från teknikens landvinningar osv. Så låt oss snarast möjligt fylla de unga med hopp!

Må så gott i ett allt mera ångestladdat Sverige önskar Peter!
Peter Borring är regionordförande för LRF Östergötland

Share