Inte på min bakgård

N I M B Y – Not in my back yard. Inte på min bakgård. Ett talessätt som vi på landet möter alltför ofta. Den urbana människan vill ha ekologisk mat, gärna vegansk, vill ha betade hagar och öppna landskap, men varken flugor eller skitlukt ska helst störa landsbygdstrippen alltför mycket. Inte heller synen av växtskyddssprutor för att skydda den veganska råvaran från ettåriga grödor eller skogsmaskinen som levererar den förnybara råvaran är alltid så uppskattade.

Vindkraften är ett annat intressant hat-kärleksobjekt i miljövännens ambivalens. Personligen har jag inget emot vindkraft, tycker det är bra och ett resultat av vår tid precis som väderkvarnar varit ett resultat av en annan tid. De lokala konflikter som blossat upp beror till stor del, enligt min erfarenhet, på klantig hantering av projektet med dåligt lokal förankring och brist på lokal delaktighet. Detta skapar utrymme för krafter att driva opinion mot vindkraft som bygger på desinformation om skrämselpropaganda om kommande verk. Med det sagt vill jag inte förringa enskilda människors negativa upplevelse av vindkraft. En upplevelse är subjektiv och kan aldrig tas ifrån någon.

Just därför blir det så intressant med fenomenet vindkraft. Många urbana miljömedvetna medborgare ser mycket hellre vindkraft än kärnkraft. Ända tills det blir aktuellt utanför deras sommarstuga eller i ”deras” svampskog. Det är därför som vindkraftsfrågan idag fått ett kolonialt drag över sig. Det handlar inte längre om en eller flera ”vanliga” markägare – bönder – som vill nyttja sin mark till några verk, utan om stora markägare, ofta av institutionell karaktär, som upplåter mark till gigantiska parker där inget kommer den lokala befolkningen till del eller erbjuds möjlighet till delaktighet.

Aktörerna som vill bygga är ofta internationella multinationella bolag, men också andra aktörer som enskilda kommuner eller kommunala bolag som vill skapa en teoretisk klimatneutralitet genom att investera i vindkraft och tillgodoräkna sig denna produktion i sin totala energiförbrukning. Linköpings kommun har via sitt helägda bolag investerat i storskalig vindkraft i Sunne. Flyget omöjliggör vindkraft nära Linköping, men man kan fråga sig varför inte kommunen valt att gå fram med denna satsning i Kinda skogarna eller i kommunens norra skogsområden. Det finns ju för vindkraft utpekade områden i grannkommunernas översiktsplaner… Kan det vara så att det inte varit lika enkelt att bygga i närheten av egna kommunen, för att det helt plötsligt i så fall kunde fått betydligt fler Linköpingsbor att se negativt på detta?

Men kommunerna som investerar storskaligt är i celebert sällskap. Det visar sig enligt Dagens industri att sedan 2017 är kinesiska staten via sitt kärnkraftsbolag ägare till cirka 20 procent av vindkraften i Norrland! Investeringar från utländsk kapital kan vara en bra vitamininjektion av nettopengar för ett land och en bygd. Men om det handlar om en skendiktatur som strävar efter världsherravälde och kan tänkas använda dylika investeringar till geopolitiska påtryckningar och maktmedel, betackar i alla fall jag mig för den typen av investerare. Dessutom får inte bygden någon nytta i övrigt av detta. Sveriges naivitet blir allt tydligare.

Må så gott i det naivt utreade och ambivalenta Sverige önskar Peter

Share