NORRKÖPING (JB)
I den lugna och harmoniska idyllen som råder vid Norrtorps gård tre och en halv mil norr om Norrköping bor Ingela Adolfsson och Tomas Öhrling tillsammans med sina barn. Gården tycks verka vara som vilken svensk gård som helst men till skillnad mot andra gårdar finns bakom dörrarna till ekonomibyggnaden ett krematorium för hästar och smådjur.
På gårdsplanen sprätter ett gäng höns omkring övervakad av hönsgården tupp. De två svarta hundarna hoppar ystert omkring medan hästarna i hagen betar av vårens första späda gräs och i ladugården är det dags för årets första lamm att födas.
Ingela har i hela sitt liv umgåtts med djur och alltid haft egen häst. När dagen kom då hennes häst skulle tas bort blandades sorgen med tankarna kring ett värdigt avslut vilket följt Ingela under många år. Idén om att skaffa ett krematorium för djur tog så småningom form, inte minst då Ingela som är djurvårdare i sitt arbete möter människor som står inför ett mycket svårt beslut.
– Tomas var av samma åsikt som jag och vi började undersöka om ekonomibyggnaden vore lämpad för kremeringsugnar samt söka tillstånd för krematoriet vilket visade sig inte vara några som helst problem.
Kommunen fann fastigheten som lämplig, miljöenheten hade inga synpunkter och Länsstyrelsen klassade inte verksamheten som miljöfarlig. Tillstånd har även getts för kremering till en omfattning av 50 ton per år.
– Vi hade också god hjälp av vår konsult som hade bra kontakter och visste hur det hela skulle lösa sig i praktiken eftersom han varit med och byggt upp andra hästkrematorierna. Han hjälpte även till att beställa ugnarna från England som skeppades över till Sverige, berättar Ingela.
Det drog dock ut på tiden innan Ingela och Tomas kunde starta upp krematoriet men när det väl kom igång år 2014 har kundtillströmningen varit mycket god trots att de inte gått ut med någon marknadsföring.
– Det är en bransch där många känslor finns inblandade, därför är det svårt att annonsera utan vi förlitar oss på att våra kunder märker vilka hög etik vi har i vårt arbete och att det sprids vidare att vi finns genom mun mot munmetoden, säger Tomas.
När djurägaren bestämt sig för att det inte finns någon återvändo för sitt djur kommer Tomas och Ingela hem till kunden. Ibland med den veterinär som de samarbetar med, eller om kunden så önskar finns distriktsveterinären som djurägarna tidigare känner och har förtroende för på plats då det är dags för avlivning.
– Avlivning är ett svårt och tungt moment men vi erbjuder hästägarna att vara närvarande om de vill. Om inte så kan de vara med hästen tas in i transporten vilket sker med största försiktighet och omsorg. Vid första kontakten är det är väldigt viktigt att vi lugnt förklarar alla moment så inget ska kännas skrämmande, säger Ingela.
Tomas minns det allra första uppdraget de fick. Det var en liten vit häst vars ägare gick och väntade på att Ingela och Tomas skulle få startbesked från Jordbruksverket.
– När beskedet kom kontaktade vi hästägarna och bokade in ett datum. När jag kom för att hämta hästen hade distriktveterinärer redan varit där och avlivat den. Trots att sorgen var stor blev det ett fint möte mellan mig och djurägarna och de hade förberett sig väl på vad som skulle ske.
Ingela och Tomas anser att det är djurägarna som ska få bestämma takten därför läggs bokningarna in så det finns gott om tid. Djurägarna måste ges möjlighet att i lugn och ro ta sitt avsked.
– Jag har med alla nödvändiga papper som kräver djurägaren underskrift och det klarar vi av innan transporten till krematoriet. På så sätt behöver det inte bli några praktiska göromål utan djurägarna kan koncentera sig på sig själva och sitt djur, säger Tomas.
Några smådjur avlivas inte på Norrtorps gård utan när de kommer är de redan avlivade av veterinär och ägarna kör själva djuret till Ingela och Tomas.
– Om någon tycker det är jobbigt åker vi självklart hem till kunden för hämtning precis så som vi gör då det gäller hästar men vi föredrar att kunden kommer till oss så de får se vilket lugnt och harmoniskt ställe här är, säger Ingela.
Den som önskar får ta hem askan oavsett om det är efter en häst, hund, katt, marsvin eller kanin. I en avgränsande byggnad från krematoriet finns ett vackert rum iordningställt och när djurägaren kommer finns urnan på ett bord omringad av tända ljus.
– Vi valde att kalla vårt krematorium för Ett värdigt slut. Att kunna erbjuda djuren ett värdigt slut betyder oerhört mycket för djurägarna men även för oss därför är vi så glada att vår idé inte bara stannade vid tanken utan blev till verklighet, säger Ingela och Tomas.
Text och bild: CARINA LARSSON