En nu salig man sade till mig en gång att det finns två saker som förenar arbetarna. Det är känslan av att elva månader om året är lönen för låg och 12:e månaden regnar det på semestern. Jag har många gånger funderat över varför, och framförallt när, regn blev ett problem. Ja, visst, just nu denna odlingssäsong har vissa yrkesbröder och systrar formligen blivit översköljda av regn och vattenmassor, och då är det ju ett problem…
Men för övrigt, vem är det som bestämmer att regn alltid är något negativt? Sol är en grundförutsättning för liv och växter på jorden, men regn och vatten likaså. Ändå utgår alltid normen från att regn är negativt. Slå på radion på morgonen. ” Idag får vi tyvärr inte se så mycket av solen utan dessvärre tornar det upp sig regnmoln frampå eftermiddagen”, kan det låta. Eller på tv-vädret: ”Tyvärr kommer det lite regn i morgon”. Om det inte hade varit för den tråkiga och tragiska skogsbranden i Sala, hade nog väderrapporterna även efter fyra veckors konstant torka ändå beklagat när regnet väl kommer.
Missförstå mig rätt, jag har all respekt för om man sitter på ett kontor, går inomhus på ett sjukhus eller står på en industri hela året, så vill man så klart ha sol och lagom varmt när man är ledig. Även jag är som alla andra och blir, oftast, lite gladare när solen skiner än när det regnar. Och just denna höst är det nog många inom det agrara som förbannar varje tendens till mörka moln då vi definitivt fått en överdos av skvättandet. Men det är fenomenet där vi dagligen matas med att det normativa är att regn är dåligt. Förmodligen för att de flesta människor i dagens samhälle inte har sin försörjning kopplad till vädret då regn i lagom mängder är en grundförutsättning för överlevnad. Då är det lätt att kunna kosta på sig att alltid tycka regn är dåligt…
Samma sak med jobb. Det normativa är att man egentligen inte vill jobba. Det börjar redan på måndagsmorgonen i radion. Hå, hå ja ja, ännu en arbetsvecka, hoppas helgen varit bra. Sedan trappas stämningen upp, framåt onsdagen är det lite lättare då brukar det heta att det bara är två dagar kvar, för att på fredagen vara toppstämning i radiostudios och på arbetsplatser.
Då är det bara några timmar kvar, sedan är det TGIF (Thank God It’s Friday). Genom detta mantra lär vi oss sedan barnsben och genom alla andra att det är nästan lite fult att tycka om att jobba. Det är nästan lite förbjudet att faktiskt se fram emot arbetsveckan, alla nya saker som kan hända eller vilka nya människor man kan tänkas möta. Inte så konstigt om det är normen, att det inte är så uppskattat att få folk att vilja jobba och anställa genom stimulans än genom att ge bidrag för att inte jobba.
Omvänt kan man fundera på hur normen om att det är jobbigt att jobba och helgen är det man lever för, påverkar den som jobbar skift och helger. Att hela tiden bli påmind om att det är så skönt med helg och samtidigt veta att man själv inte kan vara ledig.
Nåja, tur att det är frivilligt att jobba… Må så gott i det av normer formade Sverige önskar Peter
PETER BORRING peter.borring@telia.com
Peter Borring är regionordförande för LRF Östergötland
