Ibland vet man inte om man ska bli ledsen eller förbannad. I samband med att FNs klimatpanel IPCC släppte en ny rapport om markanvändning lät SVT en utrikesreporter kommentera rapporten som om hon vore klimatexpert. Hon får utan att skämmas kommentera ett uttalande från en branschföreträdare med: ”Ja, så brukar det låta från branschen men alla vet att vi måste ställa om även det svenska jordbruket till mindre kött och mera vegetabilier.”
Vadå ”alla” vet? ”Alla” med extra stor oro för klimatet men uppenbarligen i samma proportion lika liten kontakt med praktiskt lantbruk TROR att exakt samma slutsatser som gäller för den globala livsmedelsförsörjningen, framförallt för de största exportländerna, gäller för Svenska förhållanden
Vi VET däremot att ungefär hälften av Sveriges jordbruksmark är någon form av flerårig gräsmark, odlad eller betesmark. Den är mest lämplig för just detta och kommer inte leverera direkt humanföda så vida vi inte vill äta gräs. Jag har gärna en framtidsinriktad diskussion om hur vi kan odla än mera grödor för direkt humankonsumtion på den andra halvan av åkermarken, men låt oss då utgå ifrån vad som är biologiskt och fysiskt möjligt samt faktiskt ekonomiskt realistiskt. Att vi förädlar vete genom grisar, höns och kor beror ju delvis också på att det totalt sett ger högre förädlingsvärde för bonden än att sälja det till vetemjöl. Eller veganburgare för den delen heller…
Vidare VET vi via bland annat en OECD-rapport från i fjol och från Naturvårdsverkets PRINCErapport att svenskt lantbruk är ett föredöme totalt sett i en global jämförelse på ALLA punkter och enligt bland annat Stockholm Resilience Centre är problemet i Sverige hotet mot biologisk mångfald i högre grad brist på betesdjur än intensifiering av produktion som är den globala utmaningen. Vi vet att det finns utmaningar för svenskt jord- och skogsbruk men, inte på samma sätt som i en global kontext. För övrigt så beskriver torsdagens IPCC just det faktumet att det inte finns en lösning utan att det krävs lokalt anpassade lösningar över hela världen.
Till råga på allt får samma reporter häva ur sig begreppet bondeskam. Jag tror nog att man/hon inte menade så allvarligt utan bara travesterade vidare på alla andra skam-begrepp. Problemet är mera att kunskapsnivån eller viljan (?) hos våra största redaktioner att återge komplexa frågor balanserat tycks vara så låg, så att man gör uttalanden som dessa utan att reflektera över detta. Dels att hon målar ut en yrkesgrupp väldigt ensidigt, tillika en yrkesgrupp som i sitt skrå i klimatperspektiv globalt sett är ett föredöme och den andra lilla detaljen är att det råkar handla om en av få riktigt livsnödvändiga saker. Det vill säga mat. Om det är någon som borde skämmas så är det i så fall alla vi svenskar som äter mat, där 60 procent av vår klimatpåverkan från mat kommer från andra länder. Upprördheten över detta är stor, jag har även fått reaktioner på uttalandet från människor som inte sysslar med lantbruk
Man kan verkligen fundera på vem som ska skämmas egentligen. De som producerar världens miljö- och klimateffektivaste mat, de som köper billig mat eller rent av som inte mäktar återge komplexa frågor och på fel sätt gör globala fakta till lokala sanningar?
Må så gott i det alltför skambelagda Sverige önskar Peter
Peter Borring är regionordförande för LRF Östergötland
