Under långfredagen fylldes mitt Facebook-flöde av bilder och delningar från artiklar från Landsbygdsupproret. Inte ofta som man ser så många nyare och stora John Deere och Fendtar på en gång…
Landsbygdsupproret är en manifestation för landsbygden. För dess potential, dess betydelse för staden och därmed den stora andelen människor i vårt land. Det hela är en stor manifestation mot den mentala och resursmässiga nedmonteringen som sker av svensk landsbygd. En känsla där det urbana och staden är norm och landsbygden mera är en belastning. De som bor där ses om ett problem och det bästa vore om ingen bodde där. Förutom på sommaren…
Detta är en känsla och en frustration som jag till stor del känner och delar med de som manifesterat vid upproret. För egen del gör jag ett landsbygdsuppror varje dag, året om. Det är känslan av jävlar anamma att jag minsann vill visa för folk att landsbygden behövs om man vill äta och ha energi som inte kommer från Putin eller arabernas svarta kolatomer, som driver mig! För min del kanaliseras detta till möjligheten att få producera i jorden och skogen och rätten att få äga och bruka mark.
Det som kan bekymra mig är att vid dylika manifestationer när landsbygden ska lyftas fram, kommer lätt upp en nostalgisk stämning med touch av offermentalitet och nostalgi från tider som var. Offermentalitet att folket i staden ska köpa vår svenska mat och inte importerad billigare dito för annars försvinner vi bönder, nostalgin i form av EUskepsis och stängda gränser. Tänk vad allt vore enkelt om gränserna skulle stängas för billigare mat – som det var före ”EUs” tid.
Trots allt administrativt helvete, ska vi nog aldrig glömma att EU räddat svensk landsbygd och lantbruk från våra egna politiker! Österrike och Finland blev EU-medlemmar samtidigt och deras lantbruk har inte backat på samma sätt som det svenska, så de länderna visar att landets inställning avgör hur man vill använda medlemskapet, påverkar väldigt mycket.
Den andra dimensionen som jag funderar över är vilka signaler vi sänder till allmänheten när vi kör med våra som sagt relativt nya stora traktorer och belamrar vägarna? Ger vi signalen att lönsamheten är i botten och dieselpriset verkligen för högt? Sverige har fortfarande många gamla ”brukssossar” som vaknar till liv vid åsynen av detta.
Vi vill att svensken ska handla mera svensk mat. Storstadshipstern har aldrig handlat så mycket ekologisk och närodlat som just nu, så kan vi bara få dem att förstå att allt svenskt är bra och ur samhällsekonomiskt synvinkel bättre än ekologiskt från utlandet, så är vi längre komna än på många år.
Ska man inte manifestera alls då? Missförstå mig rätt, tvärtom, jag tycker det bra att visa sin frustration över den urbanisering och konstiga norm som detta medför, när vargar är viktigare än tamdjur osv. Jag beundrar det engagemang, vilja och gemenskap som alla manifestationer är ett uttryck för och måste erkänna att jag som regional LRF-ledare kan tycka det är lite synd att min organisation inte lyckats kanalisera det engagemanget via vår organisation.
Min fundering är mera hur vi kan boosta effekten av engagemanget och manifestationer som dessa, så att stadsborna begriper att det inte är för vår skull de ska handla svensk mat utan för sin skull de gör det, och varför det är så viktigt för dem!
Må så gott i det av alla oss landsbygdsbor upprörda Sverige önskar Peter
PETER BORRING
peter.borring@telia.com
Peter Borring är regionordförande för LRF Östergötland
