Eftersom att detta är första krönikan efter sommaren finns mycket att reflektera om i kommande krönikor. OS, skjutningar, spännande nyheter som ställer jordbrukets miljöpåverkan i ny dag, mm, så vi ska nog hitta spännande ämnen att kåsera runt även i höst. Ni läsare är också mer än välkomna att ge mig exempel på intressanta, tokiga eller nya vinklar på fenomen ni stöter på!
I denna krönika tänkte jag dock reflektera över utkomsten av EU-valet i juni. Europa har sagt sitt, så även svenskarna, men med lite olika språk.
Sverige sticker ut – paradoxalt att vi som betraktar oss som landet lagom, allt oftare framstår som det onormala och ibland ext – rema. Ute i Europa gick extremhögern fram och de gröna och liberala gruppen backade rejält, medan här i Sverige gick Mp och V bättre genom att behålla respektive öka sina mandat. Klimat- och miljöfrågans ”lösning” engagerar svenskarna i mycket högre grad än européerna i stort. Varför är det så kan man undra? Kanske hänger det ihop med samma fenomen som att Sverige har högsta andelen vegetarianer, ca 3 ggr fler än andra nordiska länder.
Min tolkning är att 200 år av fred på vår egen mark satt mycket större mentala skillnader hos ländernas olika befolkningar än vad vi tänker oss. I ett land som kunnat fokusera på att bygga välstånd och medborgarna kommit så långt upp på Maslows behovstrappa (ett finare sätt att säga att befolkningen blivit materiellt bortskämd) att vi kan välja bort mat från vårt eget landskap och ta produktion ifrån jord och skog för given.
Det är så lätt att trycka gilla på inlägg om fler vargar och nya revir eller hyggesfritt skogsbruk med Tyskland som föredöme om man sitter i sin av fjärrvärme uppvärmda lägenhet och dass papper, dambindor och fårkött finns i affären i överflöd. Dessutom är det ”ofarligt” att rösta radikalare i ett EUval än i ett riksdagsval för regeringsmakten står inte på spel.
Men varför går de högerextrema fram så mycket? Nu pratar vi en tokhöger som får de mest konstiga SD-politikerna, de som får media och PK-sverige att gå ”bananas”, att framstå som helt normala. Inflation som ätit upp folks ekonomi och att ”vanligt folk” funderar i allt högre grad över vilken takt vi kan ha på ”den gröna omställningen” och faktiskt ställa den relevanta frågan vem som ska betala. Kopplar man ihop dessa frågor med kriminalitet, olika samhällsstörningar och en större spännvidd både fysiskt och mentalt mellan Europas landsbygder, mindre orter men också av invandrare dominerade utanförskapsområden och de större städernas liberala medelklass, får man utmärkt grogrund för ytterkantspartierna. Förvisso inte sällan genom populism och kraftig förenkling.
I Sverige har det ju varit stort fokus på högerextrema men vi ska ju inte heller glömma att vänsterpartier gått fram kraftigt, inte minst i stora länder som Frankrike. Något som gynnat denna utveckling är uppgörelsen på den såkallade breda mitten med liberaler, sossar, de gröna och konservativa. En våt dröm för vissa svenska politiker…
För jordbrukets, skogens och landsbygdens perspektiv blir det nu avgörande om EU kommissionens återvalda ordförande kan lägga en försiktigare takt i miljö- och klimatfrågorna som inte driver kostnader och stärker Europas konkurrenskraft och minskar sårbarheten gentemot andra genom att göra tillräckliga eftergifter åt en opålitlig högerflank, istället för att gå en minskad grön eller liberal falang till mötes så mycket som förra mandatperioden.
Dessutom, i just jordbruksfrågorna, finns flera gemensamma perspektiv mellan extremhöger, extremvänster och de gröna /miljörörelsen än vad de vill erkänna. Detta kan ju upphov till nya oheliga allianser. Mer om det i kommande krönikor…
Må så gott i ett rörigt Europa!
PETER BORRING
samhällsdebattör och opinionsbildare
