Distriktsmästarskap i skogskörning utanför Nykil
Roger Axelsson, med sin ardenner Balder, vann åter DM-et.
NYKIL (JB)
Årets DM i skogskörning med häst anordnades i Ullstorp utanför Nykil. Samtidigt hölls KM för Nykils rid och körsällskap. Det var en tävling i trevligast tänkbara anda.
JUF Distriktsmästerskap i skogskörning med häst 2025 hölls i år i Ullstorp utanför Nykil, på Tobias Sjöstrands och Catrin Bergmans gård.
Både gård och deras nyanlagda bana var som gjorda för arrangemanget som anordnades i ett mycket lyckat samarbete mellan Östergötlands brukshästklubb och Nykils rid och körsällskap, NRKS, som också hade sitt klubbmästerskap.
Här fanns också en enklare servering där såväl tävlande som funktionärer och publik vid behov kunde fylla på med välbehövlig energi. Ett frodigt saftigt gräs hade kommit upp som hästarna mumsade njutningsfullt på det närhelst tillfälle gavs. Det var inte svårt att förstå.
Dagen lovade vädermässigt gott och visade sig med råge hålla det. Många hade kommit hit för att titta, ett gångavstånd till Nykil betydde en del.
Stämningen var redan före tävlingens början mycket trevlig. I den här världen känner man varandra, är vänner och har en givande dag tillsammans även om det är tävling. Skogskörningen tappade en del under pandemin, men intresset finns och den är nog på väg tillbaka.
Om man ska blanda in dagens beredskapsdebatt så inser nog var och en att hästarna och den här kunskapen, är något att värna.
Att samköra DM och KM var en bra idé. Det betydde att fler ekipage deltog under tävlingen och alltså att det hände mer på banan och drog troligen mer publik.
Totalt ställde åtta ekipage upp, fyra till DM, tre till KM och så ett mer långväga utom tävlan, från Katrineholmstrakten.
Det var Sara Kumlin med ardennern Thuva.
– Jag jobbar som manuellhuggare och så kör jag lite häst i skogen, berättade hon. Tanken är att jag från och med nästa år ska köra griplastarvagn så jag övningskör ju med mina kollegers häst och har ett eget par jag övar med hemma.
– Det är roligt att åka iväg och göra något. De händer ju inte så mycket annars så då får man passa på.
Thuva är en mycket fin ardenner, men färgerna för tankarna till en nordsvensk.
– Hon är ju klippt så hon har lite rolig färg, förklarade Sara Kumlin. Den är väldigt roströd annars. Det är en rejäl donna det här. Hon är fin.
Inför årets DM så pratades det och spekulerades det, givetvis, en del om vem som skulle vinna. Roger Axelsson med ardennern Balder var åter favorittippad, enligt några på plats går det inte att slå det ekipaget. Roger var mer blygsam och gjorde inga säk ra utfästelser. Han påpekade bland annat att Balder faktiskt är 18 år. Å andra sidan så betyder ju den åldern en stor erfarenhet.
Ändå så nämnde flera den alltmer tävlingsrutinerade Maria Petersson som en stark kandidat om förstaplatsen.
Kommer du ta hem det i år?
– Nej, det finns proffs med, svarade Maria inför tävlingen. Jag är bara en glad amatör och det här är jätteroligt.
Ellen Bee, hennes fjordhäst är 18-årigt sto som fått fem föl. Hon och Balder är alltså jämngamla. Förra året kom Maria på andra plats, efter Roger på första. I år var det torrare, en annan bana och en annan miljö så kanske kunde även resultatet bli ett annat.
Den uppenbart överflödiga frågan om rysaren, lunnbänken, skulle bli svårast även i år, fick det lika uppenbart givna svaret: ”Ja”.
Lunnbänken, menar man, är den som avgör. Här krävs stor precision och att häst och förare har ett nära samspel.
Anna Lundberg, ordförande i Östergötlands brukshästklubb, förklarar att det finns mer som avgör vid den svåra lunnbänken:
– Det är tid också. Det är därför den blir så svår, för de har bara en kvart på sig. Vi satte en halvtimme på vagnarna och kälkbanan.
När Roger Axelsson och Balder var klara med banan så var Roger inte helt nöjd med sin insats, men berömde Balder desto mer. De flesta tävlande man pratade med, hur nöjda de än var, hade ändå ett mått av självkritik. Det finns ju alltid något man kunde gjort bättre. Roger blev återigen årets segrare i DM i skogs – körning och Maria Petersson blev god tvåa även i år.
Text och bild: BO BÄCKMAN
