På 80-talet sade lantbruksekonomen Olof Bohlin, från SLU, att lantbruket är den enda branschen som sätter sin egen lönsamhet. Självklart var detta ett mycket magstarkt och till viss del inkorrekt uttalande i dåvarande genomreglerade Lantbrukssverige med lantbruksnämnder som styrde ”allt” och centrala årliga jordbruksförhandlingar. Bohlins uttalande var 30 år före sin tid men hade dock platsat in väldigt väl på 2000-talet.
För drygt tio år sedan, pratades det om att vi måste bygga och klara att producera för två och femtio kronor per liter mjölk. Sedan kom 2007-2008 och rejäla skutt på de globala spannmåls- och mjölkpriserna. Borta med vinden var två och femtiosnacket. Det fanns till och med de som sade att nu har vi lämnat enkronans nivån på spannmål bakom oss. Det byggdes mjölkladugårdar för 140 000 per koplats, samtidigt som Européer alltjämt bygger för hälften.
Sedan början på 2000-talet har svenskt lantbruk ökat sin skuldsättning med från cirka 120 miljarder till cirka 297 miljarder, samtidigt som intäkterna för svenskt lantbruk ökat med…. nästan ingenting netto! Det enda som håller emot svenskt lantbruk just nu är den låga räntan!
Just nu ser vi hur svenskt gris- och nötkött går som tåget. På knappt två år har svensk köttproduktion gjort en remarkabel resa. Från att ha varit i princip uträknad till att idag vara en bristmarknad som ger tydliga prissignaler till bonden att få fram mera. Knorrdebatten i EU-valet våren -14 och medias scoop under samma vår om antibiotikaanvändningen i danskt griskött har så klart bidragit till detta. Men kanske även en i tiden mycket bredare trend om hälsa och medvetenhet kopplat till maten. Detta är glädjande och efterlängat. Att säga att det är en succé är dock kanske att ta i. På grissidan har det kostat oss en minskning av grisproduktionen i Sverige med uppemot 40 procent på tio år.
Utmaningar kopplat framåt är att kunna hålla den höga prisnivån uppe. På grissidan lär danskarnas nya trestjärniga system, där svensk konventionell nivå motsvarar cirka två och en halv, blir en mycket tuff match. På nötsidan är bland annat den minskade mjölkproduktionen och därmed minskade tillgången på kalvar en stor utmaning.
Vad ska vi då tro om detta om vi siar mera framåt. Det är lätt att lyssna på trendspanare som ser att intresset för bra och hållbar mat bara kommer öka hos konsumenten och att därmed det svenska lantbruket, som i ett internationellt perspektiv ligger väldigt långt framme i ett hållbarhetsperspektiv, skulle vara vinnare. Inte så sällan hör man bedömare både inom och utom branschen som antyder att bara vi blir duktigare på att bygga varumärke och marknadsföra så ligger vi helrätt i Sverige.
Vi måste dock inse att marknaden består av olika segment som har olika förutsättningar. Premium är en del, men den stora delen av matmarknaden kommer alltjämt ha fokus på att vara prisvärd och där gäller andra utgångspunkter. Jag tror det är viktigare än någonsin att varje företagare gör sin analys om vilket segment man kan och vill vara på.
I klartext, oavsett om man som enskild företagare satsar på premium eller konkurrenskraftig volymproduktion kommer det alltid, om lönsamheten är tillräckligt bra, antingen finnas någon som erbjuder samma produkt lite billigare, eller betalar bort lönsamheten i för höga mark- och arrendepriser! Ekonomens ord står sig än!
Må så gott i det högt värderade lantbruks-Sverige önskar Peter
PETER BORRING
peter.borring@telia.com
Peter Borring är regionordförande för LRF Östergötland
