Denna krönika skulle egentligen handla om stolleprovet Brexit. Hur av centraleuropeisk politisk klåfingrighet, luttrade importberoende britter tror de kommer få ett himmelrike när de nu i skrivande stund fått beslut från EU att utgå! Så besvikna de kommer bli…
Men i stället kan jag inte låta bli att reflektera över veckans Uppdrag Granskning. Återigen visar vårt Public Service på de centrala redaktionerna att de är just så agendasättande som de påstår att de vill vara. Agendan i detta fall råder det inget tvivel om heller. Lagom som Arlas varumärke kravlat sig tillbaka i anseende sedan förra förvrängningen så drämmer de till igen. Denna gång med rubriken Arlagården.
Låt mig slå fast en gång för alla att en del av de bilder som filmen innehöll är absolut inte OK. Men ändå händer det ibland av olika skäl. Att djur lider är inte heller ok. Frågan kvarstår dock huruvida djur lidit. De enda som med vettig rimlighet kan bedöma detta är de kontrollanter som varit på gården. Oavsett om de kommer från Arlas certifiering eller från länsstyrelsen. Återigen visar Arla inte upp sin bästa sida av kommunikation genom att ändra lite vartefter. Vi har från branschens sida vetat att programmet var på gång. Att journalisterna fått blodvittring och inte skulle bry sig det minsta att man gör sig till nyttiga idioter åt krafter i samhället som har en helt annan agenda (att få bort alla lantbruksdjur), misstänkte nog de flesta av oss. Ändå tycks inte strategin vara helt genomtänkt.
Internt från branschen kommer propåer och kritik att man kastat ut den drabbade djurägaren till vargarna för att branschen och dess företrädare antytt att det över huvud taget inte är ok bildinnehåll. Jag såg en bild i går på en Holsteinko från en ko-utställning. För mig som växtodlare som inte mjölkat kor på många år, så skulle samma ko i ett annat sammanhang kunnat uppfattas som, om inte ett benrangel, så åtminstone i smalaste laget. Hur förklarar man den hårfina gränsen på magra, höglakterande kor och utmärglade diton för ”vanligt folk” som ser en bild ryckt ur sitt sammanhang? Eller hur förklarar man att det faktiskt är så att man som djurhållare kan få anmärkningar och om man åtgärdar dessa så får man fortsätta sin verksamhet. Vi vill att det ska vara så! Eller att många anmälningar inte alls behöver betyda dålig djurhållning. Det är däremot ett tecken på dålig grannsämja då en stor del av anmälningarna väldigt ofta är okynnesanmälningar, som är enkla att göra tack vare den anonyma anmälningsmöjligheten. Anmälningar som drar mängder av resurser från den ”riktiga” djurtillsynen som ska garantera djurvälfärd på både kort och lång sikt.
Sådana trivialiteter som att bilder faktiskt inte säger hela sanningen, går inte att förklara, varken för vanligt folk som kommit långt från lantbruket eller än mindre för en del av de som inte tycker mat ska ha föräldrar. Här handlar det om skademinimering. I en tid när många inte ens reagerar på att det är en väldig skillnad på att vara vegetarian och vegan, när djuren i lantbruket uppfattas som onödiga eller till och med skadliga, så handlar det om att återupprätta förtroendet. När vanliga sansade människor reagerar med den irrationella reaktionen att straffa alla de andra 97 procenten av Arlabönderna genom att bojkotta företagets produkter blir det tydligt hur mycket mer vi måste våga visa upp oss.
Må så gott i det agendasättande Sverige önskar Peter
Peter Borring är regionordförande för LRF Östergötland
