Dags att damma av ett gammalt krönikeämne som åter blir aktualiserat. Ett ökat säkerhetspolitiskt instabilt läge i världen, förändrad geopolitik och krav på nya metaller för… omställning till ett samhälle där elektrifierade fordon utgör basen i transportflottan, har lett till kraftigt ökad fokus på behovet av olika metaller från Europa.
Den sittande regeringen är positiv till kärnkraft – det är sossarna i grunden också – men de vill inte torgföra åsikten så hårt eftersom kompisarna i Mp är hårt emot. Personligen är jag ambivalent och ansåg det fel att lägga ned fungerande kärnkraft men är lite mera tveksam till ny kärnkraft på grund av kostnaderna – och aspekterna med att vi fortfarande inte har en tydlig lösning för avfallet.
Sverige har ett uranbrytningsförbud som är relativt brett accepterat. Jag anser det väldigt inkonsekvent att vara för kärnkraft men mot uranbrytning. Lika inkonsekvent som att vara för elektrifierade fordon men principiellt mot brytning av samma metaller här, utan istället importera alla dessa olika råvaror från världens olika hörn där brytningens miljöpåverkan är betydande och arbetsförhållandena tveksamma. Milt sagt. Dubbelmoral helt enkelt.
Problemet är dock Sveriges minerallagstiftning. Med några undantag för några koppargruvor och lite andra järnfyndigheter i södra halvan av Sverige är Sveriges minerallagstiftning konstruerad för att underlätta brytning av järnmalm i Norrland som viktig råvara för stålindustrin som tillsammans med svensk skogsindustri är hörnstenar i bilden av oss som exportnation. När nu fokus flyttar från järnmalm för stålframställning till helt andra metaller för batterier och elproduktion, men även uran till egen kärnkraft så flyttar mineralfrågorna söderut.
I en utredning som gjordes nyligen pekades alunskiffern i berggrunden i Östergötland, Skåne, Västergötland med flera ut som extra viktig och intressant som bland annat råvara till svenskt uran. För 15 år sedan ungefär hade vi ett kanadensiskt bolag som mutat in 10 000 hektar i Vättern och cirka 40 000 hektar på västra Östgötaslätten för prospektering av alunskiffer. Eftersom att uranbrytning är olagligt och väckte än mera känslor då än nu, nämndes så klart inte detta, men ”alla” visste att det i förlängningen var uranet man ville åt.
Med stigande världsmarknadspriser och ökad politisk prioritering att göra oss mindre beroende av Kina och Afrika för dessa råvaror blir även fyndigheter med lägre halter av dessa olika metaller mera intressant att bryta.
Men minerallagstiftningen i dag har ingen avvägningsfunktion att väga olika samhällsmål mot varandra som exempelvis att inte exploatera åkermark för gruvverksamhet. Eller som klarar att vikta områden med strategisk vattenförsörjningsförmåga mot mineralprospektering. Ingen gör den helhetsavvägningen om inte ärenden överklagas hela vägen till regeringen. Och att en regering – oavsett färgkulör – skulle vara beredd att offra lokala värden och intressen för att uppnå andra strategiska mål inför internationella påtryckningar och geopolitiska argument är inte otroligt.
Dessa dilemman behöver alla vara medvetna om oavsett om man propagerar för mera kärnkraft eller fler elektrifierade fordon!
Må så gott i ett allt mera lokalt offrat Sverige önskar Peter
PETER BORRING
samhällsdebattör och opinionsbildare
