Vi lever inte bara i en geopolitiskt instabil värld, dessutom håller Trumpen på att på att köra världen in i en kraftig recession med sitt handelskrig med tullar åt alla håll. I kombination med allt mera fokus på minskad sårbarhet och beroende av andra aktörer blir det nästan ett nirvana för frihandelsmotståndare och antiglobalister.
Sverige är ett litet (befolkningsmässigt) exportberoende land. Skogen, malmen och övriga exportindustrin har varit en ekonomisk ryggrad i vår ekonomi. Sveriges har därför av tradition alltid varit frihandelsvänliga oavsett om det är sossar eller moderater som varit i regeringsställning.
Denna frihandelsvänliga linje i kombination med att ha levt i fred i 200 år är förmodligen anledningen till att frihandel och minskade jordbruksstöd varit ett mantra för politiken de senaste 30 åren. En linje som inte sällan varit mest extrem inom EU och lett till att Sverige idag är ett av Europas mest matimporterande länder.
På senare år har dock begreppet självförsörjningsgrad återkommit kraftfullt av kända men tragiska skäl. Att prata om att stärka vår egen produktionsförmåga och minska vår sårbarhet har det blivit politisk enighet om, även om själva vägen dit har olika verktyg.
När nu Trump viftar med sina tullar förkunnar vår handelsminister att vi ska göra allt för att hitta andra frihandelsunioner och partners. Som exempel nämner han EU:s Mercosur-avtal med Sydamerika. För Sverige är det så klart problematiskt med kraftigt höjda tullar och minskad världshandel och på radion hörde jag en man från kommers kollegium uttala sig. Han menade på att talet om ökad självförsörjning var förkastligt och problematiskt för ekonomin. Jag är i grunden för frihandel och globala flöden men det måste vara på någorlunda likvärdiga villkor och biologisk produktion är sällan det. Mat är dessutom makt vilket gör det lite annorlunda än andra handelsvaror. Att göra sig mindre beroende av import och att producera mera insatsmedel inom landet och skapa värden här hemma kan dessutom aldrig vara negativt för ekonomin.
Just därför blir jag också rädd för att när våra frihandelsliberaler och män som han från kommerskollegium nu ska försöka hitta andra marknader än USA – men även försöka rädda handelsrelationerna med jänkarna- är jag rädd för att man som vanligt kommer slänga lantbruket under bussen.
En stuprörsliberal hyllade nyligen i en krönika det Mercosur-avtal som fransoserna fördömer och böndernas organisationer är skeptiska till. Han argumenterar att tullkvoten för exempelvis sydamerikanskt nötkött till EU är endast 7,5%, vilket skulle vara hälften av dagens nötköttsimport från Sydamerika. Han menar vidare att eftersom runt 350 ursprungs – märkta varor från EU som franska ostar, italienska viner och svensk vodka, är garanterade lägre tull så är hela Mercosur viktigt och gynnar även jordbruket. De 99 000 ton sydamerikanskt nötkött som får tas inom tullkvot till EU må vara hälften av idag men det är ända tillräckligt mycket för att oligopolmarknaden i livsmedelshandeln ska nyttja dessa volymer och pressa marginalpris med. Och när det gäller marknaden för exklusiva franska ostar eller italienska viner lär den väl vara begränsad i Argentina.
Sverige och Norden lär väl också som vanligt förlora jämfört med Sydeuropeiska högförädlade exklusiva produkter. Att han och andra inte fattar hur livsmedelsmarknaden funkar är uppenbart det är detta som gör mig rädd. Att man i sin naivitet och okunskap inte fattar hur livsmedel skiljer sig från andra produkter och därmed riskerar hela handelskriget att återigen sätta lantbruket med Svarte Petter. Allt för att få sälja några fler volvobilar och telefonväxlar!
Må så gott i det frihandelssinnade beredskaps lagrande Sverige önskar Peter
PETER BORRING
samhällsdebattör och opinionsbildare
