Elving Utter trivs i häradsallmänningen
LYSINGS HÄRAD
Lysings härad ligger mellan Tåkern och gränsen till Småland. I området finns ett stort skogsområde österut som från historisk tid varit en allmänning och välkänt namn är Lysings häradsallmänning.
Allmänningen har genom århundrandena haft en spännande och omväxlande historia. Dessutom har den haft stor betydelse för boenden i byarna runt omkring, både med avseende på försörjning och sysselsättning. En av de som kan berätta hur det var att växa upp mitt i skogen är Elving Utter.
– Min far, Emil Utter, var arrendator på Stora Fallsberg från 30-talet till slutet av 60- talet. Vi var elva barn och fick börja arbeta i skogen så fort vi kunde stå på benen. Gården var ett vanligt småbruk med kor, grisar och höns så i stort sett var vi självförsörjande. Eftersom min far var skogskörare hade vi även alltid två hästar. Ett av hans barndomsminnen är när han som sexåring högg sig i benet och gick hem med stöveln full av blod.
– Glipan var ända in till benet och ärret finns kvar. På den tiden var det inget pjosk så mamma band om så gott hon kunde. Något besök hos doktorn var det inte tal om. Några säkerhetsföreskrifter kan jag inte minnas, hände något bet man ihop, berättar Elving. Skogen gav mycket arbete hela året. Det var gärdesgårdar som byggdes och de gamla reparerades eftersom taggtråd inte användes.
Diken skulle också ses över och rensas.
– Arbete fattades aldrig. När tjälen gick ur jorden var det dags att börja föryngra och vi fick 75 öre i timmen. Då såddes frö och när det grott fick man hacka och hålla ogräset borta. Ett tungt arbete var att barka, särskilt på vintern när allt var fruset. Då det tinade och trädet savade gick det lättare, understryker Elving.
Den välbevarade stugan från 1700-talet i Lilla Kvarnkärr är säkert byggd av timmer från allmänningen.
I Lysings häradsallmänning är det sten på sten och ibland våldsamt kuperad terräng. En vresig vildmark kan man tycka – men det finns mycket att upptäcka.
När dammarna byggdes bevarades de enorma stenmurarna
När arbetet var utfört synades det ordentligt av de ansvariga för allmänningen. Emil Utter var husar vid Eksjö regemente och under kriget var han ofta inkallad. Då fick familjen klara sig själva.
– Men allmänningen var en hygglig arbetsgivare och ledningen förstod att det kunde vara knepigt med betalningarna för arrendet när pappa var bort; jag minns aldrig att vi hade problem, betonar Elving.
Har man haft skogen som hem lär man känna den och fastän Elving Utter aldrig arbetade åt allmänningen som vuxen, han blev istället brandman och kom att arbeta inom räddningstjänsten, så har känslan för skogen hela livet funnits ingjuten i honom. Han köpte Lilla Kvarnkärr som hans farfar kom ifrån och har i många år haft egen skog. Intresset visar sig även i det dammsystem som skapats runt hans bostad.
– Tidigare hade jag ganska mycket fisk i dammarna bland annat inplanterad laxöring. De senaste åren har en trevlig hyresgäst flyttat in som har tagit för sig av fiskbeståndet. Som sig bör är det en utter och var ska de djuren trivas om inte här på mina ägor, ler Elving Utter. Att söka häradallmänningarnas ursprunget är inte lätt men i en kombination av arkeologi, runstenar, ortnamnsforskning och muntlig tradition går det att få en bild av tillkomsten.
Klart är att när människan blev bofast, började med jordbruk och utvecklingen gick från jägar- och samlarsamhället till bondekultur uppstod gemensamt ägda skogsområden. Alla i byn använde dessa för bete, jakt, fiske och därifrån togs timmer till byggnader med mera. De gamla byarnas struktur innebar att en ålderman hade bestämmanderätt och ganska snart behövdes bestämmelser för hur dessa områden, allmänningar, skulle nyttjas.
När tingen uppstod var det vid dessa som äganderättsfrågor avgjordes och hur härads- allmänningarna skulle användas. Häradsallmänningarna hörde till byarna genom gemensamt ägande. Mantalen på respektive gård kom så småningom att avgöra nyttjandet och avkastningen från häradsallmänningen.
Häradsallmänningen är allt – så urgammal och går tillbaka i tiden före enandet av Svealand och Götaland och långt före kungarikets uppkomst. Häradsallmänningarna är kanske vårt äldsta kulturminne som fortfarande fyller sin funktion. Genom århundradena kan man se spår av hur byn och ägarna fått kämpa för att behålla sin rätt till allmänningarna.
Kungamakt och frälsemakt ville åt dem genom skatt och begränsningar i nyttjanderätten. Under 1700-talet var bestämmanderätten praktiskt taget förlorad. 1800-talet kom med andra tankar även om det skulle ta lång tid innan häradsallmänningarna blev säkrade för sina ägare. Nyttjanderätten har genom tiderna varit en kamp för de som sedan urminnestid varit delägare och förvaltare.
Arbetet med att säkerställa allmänningarna går att följa i de lagar och förordningar som växte fram under slutet av 1800-talet och 1900-talet. Lagen om häradsallmänningarna 1932 var avgörande och lagen 1952 var i stort sätt likadan men med några omarbetningar och förbättringar. I en rapport från Sveriges häradsallmänningsförbund år 1972 tillmäts 1933 som det år då häradsallmänningarnas delägare efter en lång kamp på 600 år återfått bestämmandet över sin egendom.
Bor man i Ödeshögs kommun och någon angränsande kommun är Lysings härads – allmänning ständigt närvarande. Tankarna går till dem som genom århundraden vårdat och kämpat för dess bevarande. Området är upplevelserikt , både kultur- och naturhistoriskt, men framförallt har det haft en viktig del i landsbygdens och byarnas överlevnad och försörjning.
Text och bild: BIRGITTA WIDÉN HANS BLOMBERG
Källor: K G Rosendal Skogshistorisk tidskrift nr 8 1989 , Lysings häradsallmänning K-G Rosendal, Sveriges häradsallmänningsförbunds skogsexkursion 1972, 40 år på Lysings häradsallmänning Bengt Landers tillbakablick och intervju med Elving Utter Lilla Kvarnkärr.
