Så här i skördetid är det lätt att göra lite reflektion över våra avräkningspriser på avsalugrödor. Med reservation att mitt resonemang enbart utgår ifrån växtodlarens som lever på att sälja grödor, har jag full respekt för djurhållaren som huvudsakligen köper in grödor i form av foder har helt annat perspektiv. På senare tid har jag funderat mycket på lantbrukets lönsamhet. Är den verkligen så dålig som jag som medelbonde upplever och som vi alltid hävdar från lantbrukets sida? Alltifrån enskilda bönder, till rådgivare och branschorganisationer – inkl. undertecknad i tidigare roller – har som ett mantra återkommit till den ”dåliga lönsamheten”. Jag tänker utveckla det i kommande krönika, så ge er till tåls…
Som en del i den reflektionen har jag dock funderat över lantbrukets intäkter. Är det verkligen så bra när priserna är höga? Låt mig utveckla resonemanget. När det gäller växtodlingens avsaluprodukter hade vi stabilt dåligt lågt pris under många år på -90 och första halvan av 2000-talet. 2007- 08 åkte globala priserna i höjden som en kombination av olika faktorer och har sedan dess haft en betydligt volatilare utveckling. ( Finare ord för berg och dalbana). Missförstå mig rätt, jag vill inte tillbaka till ”90-öresträsket” där spannmålspriset pendlade mellan 90 öre och 1,25 kronor kilot.
Men sedan 07/08s uppgång och efterföljande toppar ser vi ett fenomen. Lantbrukare är småföretagare. Som sådana skiljer vi oss inte åt nämnvärt från andra småföretagare eller människor i stort i bemärkelsen att magkänslorna spelar in mycket mer än vi vill erkänna. Även om vi gärna vill framstå som, och många gångar är, mycket professionella företagare och entreprenörer, så låter vi oftast magkänslan avgöra när kalkyler i bästa fall lagt en grund. När vi har höga avräkningspriser slappnar vi av lite till mans och kvinns och förlåter kostnader på helt annat sätt än vid krislägen. Helt mänskligt och naturligt. Men vi låter också större kostnadsökningar passera mera okritiskt, som inte faller tillbaka när sämre tider och lägre avsalupriser infinner sig. I tider med bra priser sväljer vi lättare kraftigt ökande priser på maskiner och insatsvaror och betalar på för mark som vi i sämre tider tänker oss för två gånger för vad man kan betala.
Vi vet att följsamheten mellan råoljepriset och våra avsalugrödor i allt högre grad hänger ihop då lantbrukets grödor är allt viktigare i omställningen mot mera fossiloberoende samhälle. Det gör att man som lantbrukare har en ambivalent känsla till tider som nu med extremt höga dieselpriser, men tack vare höga grödpriser gillar vi läget lättare. Jag märker just nu att många trots medel- eller förmodat sämre än medelskördar ändå har mungiporna upp för att ”vi har ju bra grödpriser”. Men fjolårets snittskördar på knappt sju ton höstvete på en av mina gårdar och snittpris på knappt 1,8 och avsevärt lägre diesel och gödningspris gjorde kalkylen betydligt bättre än dagens förmodade dryga två kronor per kilo, 5 500 kilo per hektar och helt andra nivåer på insatsmedel.
Återigen, vill jag betona att med mitt resonemang skulle man ju ha kris jämt, och det vill ju inte jag heller ha. Men jag skulle önska att vi inte i goda tider slappnade av så mycket med att slanta på för maskiner, insatsvaror och mark. Kostnader som vi till stor del får springa fortare för de dåliga åren. I mina mörkaste stunder tänker jag att lantbruket aldrig någonsin kommer tjäna några pengar över tid. Det kommer vi reglera själva som kollektiv!
Må så gott och njut av det goda spannmålspriset önskar Peter
PETER BORRING
samhällsdebattör och opinionsbildare
