Denna krönika plitas ner ifrån en alpstuga i en liten fransk by någon mil från italienska gränsen. Vi har bilat ner genom Tyskland och Schweiz. Europeiska bondekollegor får också kämpa för att värna jordbruksmarken gentemot andra samhällsintressen.
Det är också intressant var lantbruken finns. Tänk dig att du några betande kor på ett litet bete. I ena änden gränsar betet mot en bensinmack och i andra änden mot gården. Bortanför macken finns bostadshus och någon industri och runt gården och betesmarker är det fullt med högtrafikerade vägar. Några kilometer till längs denna hårt trafikerade väg, och helt plötsligt dyker ett par ytterligare gårdar upp och intill det några villor och industrier om varandra.
Lantbruk med djurhållning finns ända inne i anslutning till samhällen och tycks fortsätta finnas där, inte bara tills de snart är bortträngda. Små odlade fält, mitt inne bland motorvägsavfarter och delar av industriområden som ännu ej är bebyggda. Det odlas ettåriga grödor eller vanlig ”intensiv” vallodling. Inte någon jäkla träda som kommunfolket låter en bonde skörda vissa torrår av barmhärtighet.
I Sverige lägger kommunerna en våt filt över till orten angränsande områden som man vill ha med i sina 40-åriga översiktsplaner. Långt innan kommunen löst in marken för att exploatera den på allvar lägger bara blotta tanken en handlingsförlamning över markägaren som ogärna vill kosta på något i onödan, då ”marken ju ändå ska exploateras”. Så den kommunalplanerade marken drivs extensivt utan större investeringar och långsiktigt brukande. Både ett, två och ibland tre decennier innan den ska bebyggas på allvar. Små ”skitfält” mellan avfarter och inklämda mellan industrier nyttjas sällan överhuvudtaget i Sverige, medan den europeiska bonden kämpar på även med dessa fält i högre grad.
Kommunernas planerare är livrädda för att lägga industrier och lantbruk alltför nära bostadsområden och från lantbrukets sida är vi i princip lika rädda. Man vill ju inte ha ett bostadsområde intill med massa folk som ska springa över gårdsplan, anmäla en så fort djuren är lite höstskitiga eller gnälla över lukt och flugor.
Är det det laga skiftet när gårdarna flyttade ut från byarna som gjort oss så rädda för varandra? Har västra Europas gårdstruktur med många gårdar kvar inne i byarna gjort både bönder och ”stadsbor” mera förståeliga för varandra eller är det en kombination med krig tydligare i minnet som gjort européer mera toleranta för matproduktion?
Ibland tror jag att vår rejäla svenska planprocess med kommunala planmonopol där vi på klassiskt svenskt manér lagt mängder med välutbildad tjänstemannatid på att planera så vi har industriområden på ett ställe, bostäder på ett annat och lantbruk helst så långt ifrån staden som möjligt, snarare bygger mera trista samhällen, med mindre förståelse för varandras perspektiv.
Jag inbillar mig inte att centraleuropeiska bönder lever i en idyll av harmoni med omkringliggande samhälle, utan de får nog verkligen kämpa för att hävda sin existens i ett allt mera bortskämt urbant Europa där medelklasseuropén kommit långt ifrån lantbrukets vardag där man tar produktionen för given men inte vill märka av den. Men icke desto mindre känns europeiska små- och medelstora orter betydligt mera levande och integrerade mellan olika delar av samhället.
Må så gott i ett väl översiktsplanerat men rätt trist Sverige önskar Peter
PETER BORRING
samhällsdebattör och opinionsbildare
