Frågan jag ställer mig allt oftare när det gäller svenskt lantbruk: Vem gör bedömningen i stort för olika marknaders utveckling för svenskt lantbruk?
Jag ser hur produktionen och satsningar peppas av industriaktörer som vill få fram råvara till sin industri eller ett exportfönster just nu som inte är självklart att Sverige har varken konkurrenskraft eller förmåga att klara över tid. Bönderna sitter för mycket i händerna på andras bedömningar.
LRF gör inga egna bedömningar av marknaden utan litar på industriaktörerna som har ett annat och smalare uppdrag. Missförstå mig rätt, industriaktörernas bedömning behöver inte vara fel alls ur just industriledets perspektiv. I den mån industriledet ägs av bonden är dess bedömning av marknadsutveckling och potential förmodligen helt rätt för den enskilde medlemmen om föreningen – som det oftast är – ska klara sitt viktigaste uppdrag. Det vill säga att betala högsta möjliga pris för råvaran!
I flera branscher är dock en hel del av det uppköpande ledet inte ägda av ett bondekollektiv utan privata aktörer med helt annat fokus än primärledets bästa. Men även där det finns ett starkt bondeägande i botten så är ju föreningens uppdrag betydligt smalare än vad politik, samhälle men också bredare organisationer som LRF har.
Medan föreningens huvuduppdrag som sagt är att leverera högsta möjliga pris på den inlevererade produkten och möjligen en bra avkastning på medlemmens satsade kapital, så har aktörer med bredare uppdrag faktiskt fler perspektiv att bevaka. Det kan vara en produktion i hela landet och landskapet, beredskap, lokal sysselsättning och många företag i primärproduktionen för mångfald och minskad sårbarhet samt minskad risk för utbrott av omfattande djursjukdomar. Listan kan göras lång.
Man kan därför inte vara kritisk till lantbrukskooperationen för att de inte sätter alla bredare aspekter främst, tvärtom det är inte deras uppdrag. Men då är det desto viktigare att andra förmår hantera och bevaka dessa perspektiv och det är inte onaturligt att man ibland kommer till lite olika slutsatser på lämpliga verktyg som ibland men långt ifrån alltid kan stå emot varandra.
När vi nu har en bred politisk enighet om att öka produktionen av livsmedel i Sverige gläds vi åt en delvis annorlunda politisk retorik jämför i flera andra länder i Sverige. Men med det sagt måste också vi bönder våga fundera på vem som säger det och vilka utgångspunkter den aktören har.
Om ett äggpackeri eller slakteri peppar bönderna att bygga så ger det förutsättning för bättre nyttjande av deras resurser och därmed kanske möjlighet att betala ett lite bättre pris till bonden. Men om det byggs för mycket och det uppstår ett överskott är det främst bonden som får ta smällen med ett lägre pris medan både slakteri och packeri fortsätter med nästan samma eller kanske till och med bättre marginal.
Det finns många frågor som borde ställas som tyvärr inte ställs och framförallt inte funderas tillräckligt mycket på i det offentliga samtalet när det rör vår matproduktion!
Må så gott i ett Sverige där bönder peppas producera av de som inte förlorar på överskott
Önskar Peter
PETER BORRING
samhällsdebattör och opinionsbildare
