För några dagar sedan flyttade jag stortraktorn och kultivatorn. Jag har förmånen att runda Sveriges 5:e största stad och en förort där man under nästan ett års tid renoverat en genomfart. Givetvis får man numera, där man förut kunde åka igenom nätt och jämnt, klättra upp på kantstenen med ytterhjulen. Sveriges vanligaste såmaskin finns inte i normerna när vägar byggs! Ilskan var på hög i nivå i hytten över otyget att lägga skattebetalarnas surt förvärvade slantar på ny genomfart utan att säkerställa att även jordbrukets fordon som måste runda staden för att ta sig till maskinhandlaren, samverka om maskiner eller för att en stormaskinstation i närheten ska kunna verka.
Jag skrev ett inlägg på Facebook om detta som delades en hel del och fick många medhållande kommentarer. En svag tröst att det tyvärr inte bara är i Linköping som tjänstemännen har otur när de tänker och planerar trafiken. Någon tänker lite försonande att det kan ju inte vara så lätt att tänka på allt som rör sig på vägarna framför allt om man inte kan något om lantbruk. Nej det är just det. De som har betalt för att planera detta har faktiskt rätt bra betalt för att ha både utbildning, kunskap och fantasi nog att beakta vilka transporter som finns på en berörd vägsträcka. Visst kan vi från branschen rannsaka oss att vi uppenbarligen inte varit proaktiva nog att uppvakta tjänstemän och politiker med kunskap och upplysningar om våra transportbehov, men i grunden är det ett systemfel hävdar jag.
Så går det nämligen när allt fler i det urbana tjänste manna-Sverige lider av svår klimatångest och politiker vill verka handlingskraftiga. Kombinerar man detta sedan med olika genusvetenskapliga teorier om trafikforskning är det lätt att komma till den förenklade slutsatsen att stora bilar körs främst av medelålders köttätande män, medan kvinnor och barn är i högre grad oskyddade trafikanter på ben och cykel om de inte åker kollektivt. För att skydda de oskyddade trafikanterna gör vi det jävligt för bilarna genom att göra det trångt och så bygger vi så breda G-C banor att cyklisterna inte behöver väja för gångarna som går i sin egen podd-värld. Samma människor som planerar utifrån det tänket att göra trafiken säkrare genom att göra det mera trångt, har uppenbarligen låtit sin klimat ångest dra slutsatsen att det inte heller kommer bli så mycket snö i framtiden. För i praktiken kommer inte ens två av de så önskvärda kollektiva färdmedlen – bussar – kunna mötas på många sträckor där man tillämpat detta tänk i planeringen, efter ett rejält snöfall. Vi bönder har i ren självbevarelsedrift ingen anledning att åka in med stora, breda fordon i städerna om vi inte måste. Jag har stor respekt för ambitionen att göra trafikmiljön säkrare och att man i de mest centrala delarna av större städer vill minska på biltrafiken av flera skäl. Min fundering blir dock att var ska bilar och större bredare fordon vara då om inte så just på ringleder genom städerna och på vägarna utanför städerna, mellan städer? Trafikverket har rejäla bredder på lantbrukets fordon i sina normer, men har tydligen inte ett arbetssätt som gör att detta fångas upp i planeringen i alla fall. Sålunda korkar vi bönder igen alla 2+1 vägar långa sträckor när man inte kan hänga ut dubbelmontage eller ekipage ut på vägrenen på grund av de där vajer och balkräckena som nollvisionen ska ha framför varenda träd och dike. Så nog lyckas man verkligen med att sänka genomsnittsfarten, men jag tror inte det var på det sättet man tänkte sig det!
Må så gott i det igenkorkade Sverige, önskar Peter
PETER BORRING
samhällsdebattör och opinionsbildare
