Så kom då dagen som man sett fram emot med skräckblandad förtjusning. Vår stämma och examensdag och inte minst min examensdag som ordförande. När man levt med ett uppdrag så starkt i elva år som jag gjort så är det inte enbart enkelt och skönt.
Man inser hur många arenor man tappar där man naturligt flera gånger i veckan får tillträde till regionala och lokala, men ibland också nationella beslutsfattare i olika roller i samhället. Helt naturligt.
Helt plötsligt inser man att alla dessa naturliga mötesplatserna försvinner med uppdraget. Man kan faktiskt hamna i rutinmässig vardag att träffa landshövdingar, regionråd, riksdagspolitiker och andra viktiga beslutsfattare i det regionala samhället och det är nog inte förrän man tar ett stag bakåt och reflekterar som man inser att det inte är det självklara för den stora massan i samhället. Men lika stor saknad är det över att man också tappar alla naturliga möten med alla medlemmar och framförallt hårt engagerade förtroendevalda och duktiga medarbetare på alla nivåer inom LRF. Hur ska man nu kunna hålla sig uppdaterad?
När man är intresserad av samhällsfrågor av alla de slag och har ett stort politiskt intresse är LRF verkligen den rätta organisationen att engagera sig i. Frågorna som påverkar brukande och ägandet av jord och skog är så många och breda och om man gillar att få en bred allmänbildning och dyka ner (ibland alltför djupt) i många olika frågor är LRF perfekt. Jag tror en region – ordförande i LRF, efter några år i rollen, kan matcha vilken statsvetarexamen som helst vad gäller kunskap om hur samhället är uppbyggt, vilka beslut som tas var och en grov uppfattning om hur vår samhällsförvaltning ser ut.
Det har varit omvälvande elva år där man fått följa det gröna näringslivets utveckling från just denna position. Från att vara ett särintresse där huvudfokus varit pris i praktiken, men mervärde i vackert tal, till att man tillmäter så mycket viktigt till vad jord, skog och trädgård ska och kan skapa. Minskad klimatpåverkan, minskad sårbarhet, mera hälsosamma och miljövänliga produkter, ett fossilt oberoende samhälle och ekosystemtjänster och så vidare.
Trycket på svenska jorden och skogen kommer bara öka, men mestadels med positiv utgång. Jag är minst orolig för jordbruket på ett sätt, bara vi kan få en allt bredare allmänhet att förstå att vi för att ta vårt ansvar att föda världen måste odla det vi kan och det innebär för ungefär halva landskapet mera djurfoder, inte mindre.
För skogen är också hoppet stort, men utmaningen är att få människor att förstå att ett aktivt skogsbruk om än på ett långsiktigt hållbart sätt, är det enda sättet vi kan klara klimatfrågan på. Här har nog miljörörelsen den största vägen att gå, men även vi skogsägare kan behöva ompröva någon sanning.
Tacktalen på stämman värmer så klart ända in i hjärteroten och den kvällen bär man med sig så länge man lever. Jag vill med dessa rader passa på att framföra ett väldigt stort och innerligt TACK, främst till medlemmarna som gett mig den otroligt fina förmånen som jag varit så stolt över, att få vara Östergötlands bönders ordförande under denna tid. Men jag vill också så klart i detta forum tacka Jordbrukarens läsare både inom och utanför Östergötlands gränser och en medlemskår som visat sitt stöd och uppskattande ord genom åren.
Nu kommer fokus vara på lantbruk, familj och kvarvarande uppdrag inom Landshypotek och Agtech2030 och som lärare, men engagemanget för det gröna näringslivet är lika stort, så vi ses och hörs mera, om inte annat så i denna spalt!
Må så gott och tack för allt i förra rollen, önskar Peter
