På världens största mässa för lantbruksmaskiner blev det tydligt. Det vi har pratat om så länge börjar bli på allvar nu. Självkörande traktorer, så kallade autonoma fordon, har funnits ända sedan 50-talet i olika framtidsscenarier. Nu har de flesta större tillverkare utrustning för att vanliga traktorer ska kunna köra själva på fältet utan förare.Mindre förarlösa robotar utan hytt finns i ett helt gäng olika fabrikat och i dagsläget har fem banddrivna förarlösa 150 hk robottraktorer sålts i Sverige. För mig som teknikintresserad och traktornörd ser jag detta an med skräckblandad förtjusning – med just nu kanske mera skräck än förtjusning.
Vi är nog många bönder – inklusive undertecknad – som ser framför oss en traktor som knegar på med en harv eller kultivator när man själv eller gårdens mera kvalificerade anställda kör tröskan eller såmaskinen på fältet bredvid. Eller traktorn som tuggar med kultivatorn på nattskiftet när jag sover för att sedan kunna så fältet morgonen efter. Och visst är det en häftig tanke att jag själv på mindre arbetstid ska klara två moment samtidigt.
Men samtidigt, den där föraren som kör kultivatortraktorn kan ju komma över och ge mig en hjälpande hand om tröskan går sönder eller om jag kör ett stopp. Eller komma över och ta en stående snabbkopp på framskärmen. Det kan inte robottraktorn. Jag kan inte ens få mentalt stöd på distans ifrån den utan får söka det stödet via peltorlurarna hos en kompis långt bort.
Men det är nog just det allt större problemet att hitta den där kvalificerade arbetskraften som kan hoppa in eller bli anställda under extrema arbetspeakar, jobba långa pass och nyttja modern teknik utan att köra sönder och sedan göra annat när säsongen är över – som blir hart när omöjligt att få tag i. Det kommer driva på utvecklingen mot självkörande traktorer.
I dag kostar utrustningen för en förarlös traktor ”några hundratusen” och i förhållande till en traktor för två-tre miljoner kan detta vara en måttlig investering att kunna köra med mindre – läs billigare – redskap, nyttja nattskiftet och få jobben gjorda utan att själv jobba ihjäl sig. Dessutom kan ju samma traktor som drar spannmålsvagnen på dagen med en förare i, köra kultivatorn på natten utan förare…
De mindre autonoma robotarna tror jag kommer dröja i större omfattning i jordbruket, men kommer säkert snart i specialgrödeodling där allt färre tillgängliga kemiska ogräsmedel gör att vi måste hacka och handarbetskraft är både för dyr och för bortskämd för att jobba med sådant.
Men jag kan också fascineras över hur många, även inom lantbruket, som tar så för givet att bönder vill slippa traktorkörningen ”till varje pris”. Min bild är att de flesta som pysslar med växtodling och maskiner gillar att köra traktor – i måttliga mängder – men att det som sagt också blir allt svårare att hitta tillfällig adekvat hjälp att köra.
Vidare så tycker jag att vi applicerar en logik på detta som gäller för stora välarronderade slättjordbruk med alla fält samlade runt gården. Men hur många svenska jordbrukare har sådana gårdar? De flesta lantbruk, inte minst de expanderade offensiva gårdarna som kanske står i främst behov av att investera i förarlösa traktorer, har ofta mark en bit bort och i mellanbyggd dessutom många mindre fält. Den förarlösa traktorn får, tack och lov, inte köra själv på vägen till och från fält.
Ibland hör man att förarlösa maskiner frigör tid så jag kan göra annat viktigare. Som vad då? Är det viktigare att stå standby för att flytta traktor mellan fält, åka ut och starta om för att en fågel varit för närgången, eller vara den som går hemma och smörjer och tvättar? Just de skitjobben som jag minst av allt vill göra är kvar medan den ”enkla” traktorkörningen är det som jag blir ifråntagen…
Jag brukar jämföra förarlösa traktorer med att ha en praktikant. Har man en bra kille eller tjej som är hyfsad självständig kan man få mycket hjälp och nytta. Men om man har en ovan som måste ha mycket stöttning, många små fält som den måste ha hjälp att flytta emellan och starta upp, så lägger man ju halvtid på att hålla igång praktikanten och då frigör jag inte så mycket tid och gör inte så mycket annat värdeskapande själv.
Så tekniken är inte för alla gårdar, ens i framtiden… Men osvuret är bäst, om fem år kommer det gå ett antal förarlösa traktorer på östgötska fält, om nio år kanske även på mina fält…
Må så gott i ett alltmera autonomt Sverige önskar
Peter PETER BORRING
peter.borring@telia.com
samhällsdebattör och opinionsbildare
