STUREFORS (JB)
Larsson började som sommarjobbare när hon var 16 och fortsatte arbeta här i flera år. Efter en paus med studier och andra arbeten är hon sedan 2021 tillbaka, nu som delägare.
STUREFORS (JB)
Till glassen som tillverkas på Stafsäter används så närproducerade och lokala ingredienser det bara är möjligt. Även personalen rekryteras i bygden.
Sedan starten 2011 har Stafsäter gårdsglass blivit ett välkänt namn och besöksmål. Idén om att så långt som möjligt använda lokala och närproducerade ingredienser har man arbetat efter hela tiden.
Idag, sedan 2021, drivs företaget av Maria Ekman, en av grundarna, och Lin Larsson.
– Jag var med från början och var den första sommarjobbaren då jag var 16, berättar Lin. Efter gymnasiet arbetade jag heltid här och höll på tills jag var ungefär 22.
– Det här var ju mitt drömjobb, men Maria sa att jag måste göra något annat, studera och skaffa mig ett riktigt jobb så jag gjorde det.
Lin utbildade sig vidare, arbetade sedan som inköpare både på Saab och på pappersbruk, men kände med tiden ändå ”att det är något som inte riktigt stämmer”.
– Samtidigt så började Maria tröttna på att göra det här själv. Vill du inte komma tillbaka som delägare? frågade hon.
– Jag lämnade inköpsjobbet bakom mig och klev in här igen. Företaget var ju mitt lilla barn också. Jag var ju med när det startade.
Ni har ju det nära och lokala framför ögonen så varifrån tar ni råvarorna till glassen?
– Vår grundtanke är ju att tillverka så närproducerad glass som möjligt och plocka det som finns i närheten. Vi andas den visionen i allt vi gör.
– Hallon och jordgubbar kommer från Slaka. Rabarber tar vi från Skeda. Fläder, svarta vinbär och en del rabarber från trädgården. Äpplen tar vi från vår äppelträdgård.
– Vi odlar en del hos mig också, så vi har gjort en chok – lad- och chiliglass på egen cayenne.
Kvalitet och hantverk är förstås dyrare än massproducerat och att kunna äta glassen direkt betyder i praktiken att man köper luft, menar Lin.
– Vår glass har ingen luft den behöver 15 minuter innan den går att äta. Vi vill inte sälja luft till våra kunder. Det är äkta vara.
I början var det svårt att förklara varför glassen från Stafsäters kostade mer och folk fortsatte köpa billig glass. En del av den billiga glassen innehåller ibland inte ens mjölk eller riktig grädde eller äggula. Däremot är det generöst med tillsatser.
– Nu behöver vi aldrig prata om varför vår glass kostar det den gör.
– Det vi vill är att jobba och verkligen främja företag på landsbygden, lokala odlare, lantbruk. Vad skulle vi göra utan dem? Man måste också våga ta betalt för sina produkter för att ha råd att göra det man gör.
I butiken säljs mer än glass – som det viltkött Marias make Johan bidrar med från Stafsäter marker. Alla övriga matprodukter går av naturliga skäl inte att inskaffa helt lokalt, men visionen finns där. Majoriteten är svenska produkter och mycket fokus är på det lokala även här.
– Vi vill ju också ha olivolja som komplement och det är förstås inte svenskt. Lakritsen är från ett svenskt företag även om lakritsen inte är det.
Marknaden som hålls första maj, för trettonde året, har motsvarande vision. Den brukar locka 3–4 000 besökare. I år är hittills 63 utställare bokade.
Även personalen söks lokalt, nära, i bygden.
– I sommar kommer det vara sex tjejer här och de är också lokala. Det tycker vi är så fantastiskt. De kommer när de är 16 och jobbar tills de är 18. Förhoppningsvis får vi behålla dem hela gymnasieperioden. Man blir ju som en stor familj.
Alla kommer från bygden. Lin Larsson, själv boende i bygden vet vad hon talar om.
– Att vara ung på landsbygden idag, det är inte jättelätt att få jobb. Alla jobb finns i staden. Vi tycker det är fantastiskt att främja ungdomar på landet och kunna erbjuda dem ett första jobb och få livserfarenheter.
– Vi vill ju skapa ett företag ute på landsbygden som man vill komma till och främja andra företag. Man hjälps åt ute på landsbygden. Det är kul att kunna anställa unga personer och erbjuda dem ett första jobb. Det känner jag själv. Det här jobbet har påverkat mig och gjort mig till den jag är idag.
Text och bild: BO BÄCKMAN
