Senaste veckornas krig i Mellanöstern har lärt oss en sak i alla fall. Att världens och Europas ledare inte lärt sig något alls. Efter kärnkraftskatastrofen i Fukushima fick tyskarna stora skälvan och allas vår hyllade landsmoder, fru Merkel, fick bråttom att driva igenom sitt ”energiewende”, det vill säga en snabb utfasning av kärnkraft. Detta fick som följd att tyskarna och Europas viktigaste ekonomi blev beroende av rysk gas och egen kolkraft.
När Ryssland invaderade Ukraina blottlades Tysklands – och vissa andra europeiska länders – beroende av rysk gas. Putin hade härjat i åtta år genom att annektera Krim och trots sanktioner hade tyskarna under dessa år gjort sig mera, inte mindre, beroende av rysk gas.
Nu har Europa kraftigt minskat sitt beroende av rysk gas, men gått ur askan i elden. En stor del av den gas som Europas gödselindustri behöver kom ju från Ryssland men har i stället ersatts med LNG (flytande gas) från Mellanöstern. Men vad många inte känner till är att även ammoniak framställs där (som är en ingrediens i tillverkning av handelsgödsel).
Det påstås att 49 procent av all världens urea (stort gödselmedel i världen) och cirka 30 procent av världens ammoniak passerar genom Hormuzsundet. Sug på det en gång till. Vi ersatte alltså rysk gas – vilket så klart var bra och viktigt – med gas, ammoniak och färdiga gödselmedel från en annan bokstavlig krutdurk i Mellanöstern.
Dessutom, intressant nog, så betraktas en massa metaller till elektrifiering och vapen som strategiska varor som ska prioriteras brytning på bekostnad av lokal miljö och människors leverne, samtidigt som råvaran att framställa vår mat med inte anses strategisk.
I fyra eländiga år har ryssarna svinat i Ukraina och världens mest handikappade fredsorganisation (FN), med dysfunktionalitet inbyggd genom vetorätt hos världens största människoplågare, har inte kunnat få till någon fred.
Under tiden har ledare runtom i världen, men kanske inte minst i Europa som nästan saknar egna oljetillgångar, inte gjort något för att säkerställa bättre möjlighet att tillverka även råvaran till gödning här hemma i Europa. Tvärtom fortsätter en stor politisk falang att desperat kämpa för att våta filtar i form av konkurrenskraftshämmande regleringar får breda ut sig och hindra att vi gör mera här hemma. Allt i den allsmäktiga klimatfrågans namn.
Det kan i sammanhanget vara värt att notera att det inte bara är råvaror som ska ut genom Hormuzsundet. Varor ska även in. Som exempelvis australiensisk raps som ska hit och pressas till olja. När sundet nu är stängt kan den rapsen pressa Europamarknaden och trycka ned vegetabiliepriset trots att oljepriset är mycket högt. En ovanlig och inte helt rolig ekvation för europeiska bönder.
Jag tycker att det är i sammanhanget oförlåtligt hur naiva och icke ansvarstagande de högst beslutande är. Att många av oss vanliga inte fattat hur sårbara vi och övriga världen är vad gäller insatsmedel för livsmedelsproduktionen må vara hänt, men de högsta ledarna har tillgång till sådan information. De har faktiskt krasst bara prioriterat bort den vetskapen!
Glöm inte att det är just den så kallade breda mittenfalangen i politiken, från motsvarande sossar till mjukhöger, som lett oss hit och som vill framstå som de ansvarstagande som ska leda oss härifrån.
Vi ser nu hur extremhögerpartier går framåt på olika håll i Europa till mångas förvåning och förfäran. Jag spår att de tyvärr kommer gå fram ännu mer i takt med att kostnaderna ökar för vanligt folk. Det är inte invandringsmotstånd som driver deras framgång nu utan insikten om hur ansvarslöst breda politiska lager agerat. Kom ihåg vem som pekade på detta när alla bytt fot, för sent!
Må så gott i ett Sverige utan egen gödning.
Önskar Peter
PETER BORRING
peter.borring@telia.com
samhällsdebattör och opinionsbildare
