I Danmark och Holland byggs nya hus med gammal metod
Ylvas ladugård är färdigt med nya ekstockar.
ÖDESHÖG (JB)
Varje århundrade rymmer sin historia. Den som var ung i mitten av 1900-talet kan minnas ladugårdar med tak av vass. Numera är de sällsynta i Sverige. De är vanligare längre söderut. – 30 procent av de villor, som byggs i Danmark i dag, får vasstak och i Holland har vart tredje hus vasstak, berättar Sören Skov Finsen.
Ylva Wigh i Lilla Haddetorp i Heda socken har en lagård med vasstak och hon berättar att det nu är den enda i Östergötland. Försvinner den finns det med andra ord ingen kvar, som minner om denna del av vår kulturhistoria. Om inte vasstaken återkommer även i Sverige. Gammal kunskap får ju ibland en renässans även här.
I boken Sverigebilder skriver Kalle Bäck år 2008 i sitt förord bland annat att ”Det finns inget som sätter sin prägel på och karaktäriserar ett landskap eller en miljö som just byggnader. (…) svårt att tänka sig svensk landsbygd utan röda hus med vita knutar. Det gäller i ännu högre grad gårdarnas ekonomibyggnader.”
I ett särskilt avsnitt om takmaterial har Kalle som illustration valt en bild av just Ylvas ladugårdstak. I bildtexten sägs att vasstaken var särskilt vanliga i Tåkernbygden.
Men det sägs också att lagårdstaket i Haddetorp är det enda som fortfarande är kvar.
För omkring 30 år sedan köper Ylva Lilla Haddetorp och bor här under somrarna. När hon slutar som utrikeskorrespondent i Aten bosätter hon sig här permanent.
I samband med köpet får Lasse Skov Finsen och hans företag Stråtag A/S uppdraget att lägga nytt tak på Ylvas ladugård, en röd byggnad med gult lysande dörrar. På ett vasstak finns vass, halm och ekstockar. Vassen håller i 70 år, stockarna i 30 och halmen i högst tio.
Nu är det dags att byta de 30 år gamla ekstockarna på nocken och en helg ska två danskar, Lasses son Sören och hans medhjälpare Adrian Alkær, byta de cirka 150 stockarna och samtidigt lägga ny halm under dem.
När Jordbrukaren kommer jobbar grabbarna med att ta bort ett tjugo centimeter tjockt lager med mossa som finns över hela taket. De gamla ekstockarna är redan nerplockade och ligger på en släpkärra.
Sören driver i dag företaget Stråtag A/S och han berättar att vassen är från Tåkern och tillägger att det är den bästa.
– Nu blir taket snyggare än förut, konstaterar han, och berättar att vasstak är varmare än plåt. Det ger bättre isolering.
Ylva säger att hennes småkusin, det vill säga kusinbarn, Mio Svahn så småningom ska ta över hennes fastighet. Hon vill att den blir kvar i släkten, en släkt som hela Haddetorp tidigare har tillhört i 400 år.
Även Mio är intresserad av taket och följer noga arbetet. Under plast på marken ligger havrehalm som snart ska upp på taket. Den ska ligga så ett dygn eller två för att bli mjukare.
– Havrehalm är bäst. Den håller i tio år. Använder man råg- eller vetehalm måste man byta efter tre-fyra år, berättar Sören.
Sören bor på Bornholm men vill flytta till Sverige inom två år. Han har redan hus vid Omberg.
Både havren och eken har han med sig från Danmark. En man har klyvt ekstockar i fyra kvartar och gjort dem färdiga till taknock.
När frågan om vi ska bevara vår historia dyker upp brukar det ofta vara i samband med att någon vill bygga där våra förfäder har bott en gång. Om det kan finnas redskap, skärvor eller ben kvar i jorden krävs då en kostsam arkeologisk utgrävning.
Att bevara vår modernare historia har också ett intresse. För Ylva är det viktigt att hennes kulturhistoriska tak kan leva vidare.
– Taket går före allt annat, säger Ylva.
Text och bild: KATARINA LJUNGHOLM
