Det har varit rätt tyst om att regeringen i höstas tillsatte en utredning om hur man kan öppna för att även familjeföretag i form av juridiska personer som driver lantbruk ska kunna äga mark i ett exempelvis ett AB. Inspelet och initiativet till detta kommer från delar av branschen där man menar att jordförvärvslagen i sin nuvarande form är en broms – kloss. Inte minst för större lantbruksföretag med omfattande djurhållning hindrar detta att kunna expandera och investera, menar vissa. När juridiska personer inte får köpa jordbruksmark så försvårar detta, enligt samma argumentation, finansiering av investering i djurhållning mot säkerhet i mark (som man ju då inte kan äga i företaget). Jag har också hört denna argumentation användas som gisslan i argumentation för att underlätta generations- och företagarskifte.
Alldeles hur många undantag man försöker hitta för att motverka att detta öppnar för att andra än lantbrukare och familjegårdar ska kunna köpa mark i annat än enskild firma, så har man satt bollen i rullning. Detta kommer bara att öka på strukturrationaliseringen än mer och dra isär landsbygden ännu mer. I varje bygd är redan de största företagen de mest konkurrenskraftiga om den mark som finns både till köp och arrende. Utan möjlighet att köpa i AB!
Vi har bland Europas större medelbesättningar på mjölkkor, ändå tappar vi produktion och kor och jag instämmer i att det investeras för lite i animalieproduktionen och svenskt jordbruk överlag. Konkurrenskraften – eller snarare bristande sådan – sitter dock inte i att fler stora borde äga sin mark i AB. Den sitter i att grundlönsamheten är för dålig och ger för dålig amorteringstakt/ avskrivningstid av investeringar gentemot andra sektorer. När det gäller företagarskifte hävdar jag tvärt om att de största företagen har bättre möjligheter till detta än de mindre trots att det är väldigt stora pengar det rör sig om. De större företaget med en ”ekonomisk motor” – oftast i form av omfattande djurhållning – har lättare med ett gott kassaflöde och hög omsättning att hantera de finansiella ramverk som lantbrukets finansinstitut har att rätta sig efter. Detta jämfört med mindre och medelstora lantbrukare utan samma omsättning och kassaflöde. Detta gäller oavsett om man pratar omfattande investeringar eller företagarskifte.
Vill man underlätta för svenska lantbrukare utan att utarma svensk landsbygd på bönder måste man vara mera kreativ än så här! Dessutom, regeringen ska göra avvägningar för hela landsbygden och lantbruket, inte bara tillse att produktionen ökar på bekostnad av antalet bönder. Vi har cirka 11 000 företag mellan 50-250 hektar. Hur gör vi för att fler av dessa är morgondagens företag? I vissa bygder är det fysiskt och biologiskt svårt att växa sig hur stor som helst. Hur får vi fler ekonomiskt hållbara familjeföretag med exempelvis en eller två mjölk – robotar att se en framtid i dessa bygder. Investering, framtidstro och tillväxt måste likväl underlättas i mellansegmentet som är den stora andelen företagare, inte enbart i de största företagen.
För detta krävs en översyn av de finansiella ramverken som berör jord- och skog så att de mera tar hänsyn och beaktar att dagens och morgondagens lantbruk i högre grad kommer att baseras på icke ägd mark samt att man via en rejäl utredning ser över lantbrukets samlade skattebas, inte minst i perspektivet hur ett förändrat skattesystem kan gynna företagarskifte. Det senare gäller ju för övrigt många branscher.
För att underlätta för de större företagen att nå konkurrenskraft, lönsamhet och möjlighet att utvecklas är det mera angeläget att ha en transparent och rimlig tillståndsprocess, proportionerliga villkor och regler samt betydligt lägre kostnader för arbetskraft, än att börja riva i jordförvärvslagen! Släng denna i papperskorgen!
Må så gott i utredningarnas Sverige önskar Peter
PETER BORRING
samhällsdebattör och opinionsbildare
