Jag som producerar både konventionellt och ekologiskt sedan ett antal år har kunnat följa utvecklingen på nära håll i båda segmenten. I takt med att eko ökat när det var bra efterfrågan och priser ställde allt fler om, utan att alltid ha ”rätt förutsättningar”. Främst kanske tillgång på organisk växtnäring, men även naturlig avsättning för den så nödvändiga vallen. Denna omställning var inte sällan påhejad av rådgivare och baserades på inköpt dyr växtnäring, vilket drev priserna rejält på ekoväxtnäringen och spädde på den största utmaningen för eko. Att vi har för få eko-djur och därmed för lite naturlig växtnäring på gårdarna har således blivit tydligt för allt flera utom de urbant okunniga som naivt tror att vi kan få ett veganskt samhälle med ekologiska råvaror…
Några år med hyfsat god lönsamhet i eko har också gjort ekoproduktion till materialsport vad gäller hur dyra maskiner man måste ha för att producera ekologiskt. Även gränsen för hur långt och mycket man kan betala för ekofoder har flyttats rejält… Sammantaget skulle man kunna säga att eko har satt sig i det konventionella jordbrukets ”träsk” där man gjort sig nästan lika beroende av inköpta dyrare insatsmedel där en viktig del av vinsten flyttas iväg från gården till andra i systemet.
För många ekologiska växtodlare som stagnerat i sin konventionella odling, har just ”nya”, andra sätt att hantera ogräs och förse växterna med näring, varit välkomna stimulerande utmaningar med omställningen till ekologiskt. Det är ingen hemlighet att för mig har det varit en stor frustration och ibland irritation att de två största problemen som jag lägger mest fokus på i min ekoodling – ogräs och växtnäring – löser jag som konventionell med två telefonsamtal.
Fram till nu. När priserna på gas skenar som en följd av bland annat Tysklands vilja att sätta sig i knät på Putins gaskran och fraktkostnaderna från Asien ökat med cirka 1000 procent sedan i vint ras, så drar priserna iväg extremt mycket på växtnäring, men förutspås även stiga rejält på växtskyddsmedel och diesel. Men vad värre är, även den fysiska tillgången kan vara begränsad på vissa varor. Ett helt nytt läge som det konventionella lantbruket inte varit i sedan andra världskriget i princip.
Vilket får mig att minnas en växtskyddskonferens ordnad av ett kemföretag för några år sedan. Någon sade då att ”om det blir krig så skiter vi nog i allt vad eko heter”, vilket i den församlingen renderade kraftiga applåder och skrattsalvor. Jag tror tvärtom, blir det krig blir vi nog eko alli hop, för vi har nästan inga lager och tillverkning av insatsmedel i Sverige och när det gäller växtskyddsmedel produceras i princip alla grundsubstanser i bortre Asien. Den insikten har gjort mig väldigt ödmjuk över det konventionella svenska lantbrukets största brist och akilleshäl. De insatsmedel som vi tar så självklara kan bli väääldigt dyra eller faktiskt rent av vara starkt begränsade. Kanske kan denna vinter skapa större medvetenhet, diskussion och ödmjukhet inför detta i det konventionella lantbruket att vi inte kan ta alla insatsmedel förgivet? Åtminstone inte till ”rimliga” priser.Med rapspriser på sex kronor kilot och vetepriser på bortåt 2,50 så är det lätt att ta höga priser på insatsvaror med ro. Gör vi kalkyl med dagens avräkningspriser och nästa års insatspriser hamnar break-even på drygt sex ton vete per hektar. Om kineserna slutar bunkra och det blir normalskörd i viktiga områden i världen kan priset lätt sjunka ned till under 1,75. Då krävs över 7,5 ton för att nå break-even. Det finns många områden i Sverige som inte tar det i snitt över all sin areal, framförallt inte om vi får ett 2018 eller 2021 i Gävle i repris….
Må så gott med realistiska kalkyler i det nya konventionella Sverige önskar Peter
PETER BORRING
samhällsdebattör och opinionsbildare
