Så drar då så småningom 2018 mot sitt slut efter lite välbehövliga jul- och nyårshelger. Hur summerar man upp 2018? Det torraste året i mannaminne och statistiskt. För de flesta bönder ett riktigt tufft år som kommer sätta spår flera år framöver.
Summerar vi grovfoderläget i Östergötland, räknar nog många ihop runt 80 procent av sittbehov som säkrat. I det ingår dock en hel del halm, men även en del grovfoder från arealer som egentligen inte skulle skördats. Sammantaget så påverkar det också tillväxt och mjölkavkastning med den sämre kvalitén, så utöver att behöva köpa in extrafoder kommer även produktionen påverkas.
För spannmålsätande djur är ju spannmåls priset också en stor komponent i kalkylen. För dessa produktionsgrenar kommer likviditeten bli hårt ansträngd. Så onekligen borde detta året sätta prägel i många företags bokslut och framförallt likviditet närmaste året och kanske flera år,beroende på hur nästa år blir. Det är därför ändå skönt att lämna detta år bakom sig och ändå försöka blicka framåt med hopp.
Med all respekt för hur tufft det är och kan bli för många enskilda gårdar, tror jag att torkan ändå gett oss lite positivt till branschen. Vi hade nog aldrig på egen hand så effektivt kunnat få upp frågan om framtiden och behovet av ett svenskt lantbruk,så tydligt för den breda allmänheten utan denna massiva torka, som också tack vare att den slog igenom i övriga norra Europa också, faktiskt gör att svensken inte ens kan ta billig importerad mat för given.
Jag ser i min roll i efterdyningarna av torkan och med stöd av livsmedelsstrategins intentioner, hur allt flera myndigheter och andra organisationer faktiskt på allvar börjar resonera om hur man kan stärka och säkra en inhemsk livsmedelsproduktion. Dessutom fortsätter konsumenten visa svenska bönder sitt stöd och förtroende genom att aktivt välja svenskt och närproducerat och så vidare.
Behovet av prisökningar ger också en viss garanti att konsumenten kommer fortsatt bli påmind om sommarens torka, så att den inte i vinterrusket decimeras ner till trevliga semesterminnen på stranden. Varje gång man handlar kan man på olika produkter bli påmind. Utmaningen ligger i att få handeln och andra i livsmedelskedjan att arbeta med kronpåslag och inte procentpåslag så att pris – ökningarna blir rimliga och transparenta, för det är ju trots allt bara bonden och andra näringar,nära kopplade till sektorn som fått ökande kostnader för sin produktion.
Jag tror också torkan fått oss på gårdsnivå att på allvar fundera vilka prövningar som kan komma i ett förändrat, labilare klimat och några första trevande tankarom hur vi ska kunna minska sårbarheten på gårdsnivå. Det tror jag är mycket viktiga funderingar för framtiden.
När jag tittar in i spåkulan och lägger örat mot åkermarken tror jag inte heller det är någon övergripande misstro på framtiden i sektorn generellt. Fastighetspriser och – vad värre är –arrendepriserna fortsätter att nå rekordnivåer, där olika riskparametrar effektivt förskjutits åt sidan. Och tro mig, försäljningen av nya traktorer kommer även tokåret 2018, möjligen bara få ett litet hack i kurvan!
Med livsmedelsstrategi och konsumentens stöd i ryggen, fina höstgrödor och många erfarenheter och tankar inför framtiden rikare, men monetärt fattigare, tror jag ändå att svenskt lantbruk är beredda att möta 2019!
En bonde ger sig inte i första taget! En riktigt Go Jul och ett Gott Nytt 2019 tillönskas därför alla läsare!
PETER BORRING
peter.borring@telia.com
Peter Borring är regionordförande för LRF Östergötland
