Jaktspår från urminnes tider

Själva groparna syns tydligt när man är vid dem men idag är de ingalunda två och en halv meter djupa längre. De är inrasade och kanske delvis igenfyllda.

TORSBY (JB)

På vägen från Elindebol mot Kårebolssätern finns snart en sevärdhetsskylt med texten Fångstgropssystem. Resterna av fångstgropar som varit en utbredd jaktmetod genom historien och över världen finns här.

Människan har genom historien lämnat många spår i landskapet. Bland dessa finns fångstgropar eller snarare rester av sådana. Metoden att fånga byten med fångstgropar har använts från stenåldern och runt om i världen.

Den tidiga människan brukar beskrivas som samlare och jägare men även sedan människorna blev mer bofasta har jakt och fiske varit ett viktigt komplement till jordbruket och boskapsskötseln. Fångstgropar förknippas mest till norra Sverige. Länsstyrelsen berättar att Norra Värmland och Dalarna hör till de sydligaste områdena där man i större skala använt fångstgropar.

Det är av naturliga skäl svårt att datera fångstgropar men man antar på goda grunder att de flesta i Värmland anlagts under 1600-talet. I Sverige förbjöds metoden 1865 men enligt vissa källor redan 1864. Användningen upphörde dock inte helt. Många exempel på tjuvjakt med fångstgropar efter 1865 finns dokumenterade.

Enligt Länsstyrelsens information var de gropar som användes för att fånga älg normalt sett runda, med en diameter på tre till fyra meter och ett djup på cirka två och en halv meter. Dessa maskerades med ris och liknande. Själva gropen var inte bara ett hål i marken, vilket som helst. Den hade sluttande väggar ned mot en botten med stående spetsade pålar eller en så kallad sparklåda av trä där älgens ben fastnade så att den inte kunde komma loss.

Man använde alltså fångstgropar i huvudsak för att jaga älg men även varg nämns som jaktbyte i sammanhanget. Groparna för varg var oftast större, något djupare och även stensatta inuti. Man använde något lockbete över gropen och därmed räckte det med enstaka fångstgropar eller varggropar vid byar eller gårdar. Om fångstgropar för älg i huvudsak är något som använts i norra Sverige så var varggropar desto mer spridda även i södra.

För att fånga älg användes ibland ett system med flera gropar i steg om 30-50 meter mellan sig. Exempel finns på hur man på olika sätt ledde djuren mot groparna.

Strax öster om Elindebol finns ett tjugotal fångstgropar utmärkta. Den nyfikne eller allmänt intresserade kan bese dessa gropar. En vandringsled leder från vägen vidare in i skogen och till groparna. Leden är enkel att följa då det finns tydliga markeringar för hur man ska gå. Sedan är det inte lika enkelt att verkligen gå där hela vägen så besökaren bör vara i beredd på en stig som kräver en del. Den sluttar bland annat brant ned mot en liten å med forsande vatten och lika brant upp på andra sidan. Bron är dock tryggt stadig.

Själva groparna syns tydligt men idag är de ingalunda två och en halv meter djupa längre. De är inrasade och kanske delvis igenfyllda. Det är nog tur det för annars kunde de lika gärna bli effektiva fällor för människor som inte ser upp… eller ner. Groparna är alltså mest gropar idag men som system och historisk lämning är de sevärda. Mellan groparna är det en skön skogspromenad med chans till flera trevliga naturupplevelser.

Vad som gör det här extra intressant och relevant är den här texten på informationsskylten: ”Groparna grävdes vid älgarnas naturliga vandringsvägar eller på andra platser där djuren brukade uppehålla sig”.

Sedan 1865 har mycket skett i skogarna och omkring. Bebyggelse, kraftledningar, skogs – bruk, vägar med mera har förändrat markerna. Ändå fanns det vid besöket flera högar med spillning längs stigen vid fångstgropssystemet. Djuren går här än idag. Det är något att filosofera över för den som vill.

Text och bild: BO BÄCKMAN

Share