Ingen rädder för vargen här

Daniel och Jenny Larsson framför det rovdjursavvisande stängslet och med tjurarna bakom. Daniel köper tjurarna av sin kusin som är mjölkbonde.

ÖLME (JB)

Efter tre vargangrepp var oron hög på Råums gård. Vargen hade tagit två får och en kalv.
– Det värsta är oron. När de var här och grävde fiber såg de, i dagsljus, hur vargen strök omkring. Varje morgon så tittade man ut och såg man ett får ligga ner, ja, då blev man genast nervös. Den här oron ska man inte behöva ha, berättar Daniel Larsson.

Jordbrukaren besöker Jenny och Daniel Larsson, ägare av Råums gård i Ölme, under fikastunden på morgonen. Vi sitter i köket och timanställda Micke Zettergren rings in för att få sig en kopp och en smörgås. Det är två år sedan det rovdjursavvisande stängslet stod klart och paret har helt klart märkt av en förändring.

– Man vaknade på natten för att titta ut genom fönstren och det var också det första man gjorde på morgonen. Det var väldigt påfrestande så stängslet ger en trygghet också, man sover bättre numera, säger Jenny.
Utmärkande för rovdjursavvisande stängsel är att elstängslet består av fem trådar där den övre eltråden ska sitta som lägst 110-120 centimeter över marken och den nedre tråden högst 30 centimeter ovanför marken.

– Jag tror att man har sett varg runtomkring här men vi har inte haft någon attack sedan stängslet kom upp. Jag tror att de känner av spänningen i trådarna och låter bli, säger Jenny.
Stängslet löpet runt i princip hela gården.
– Det är lättare för oss att ha rovdjursstängslet runt gården och dela in i betesfållar innanför. Men det är mycket arbete ändå med det rovdjurs – avvisande, till exempel så måste vi klippa gräset tre gånger per år, det behöver man inte med andra stängsel, säger Daniel.

Jenny och Daniel tog över ägande av gården från Daniels föräldrar 2007. De brukar med arrende cirka 120 hektar. Driften består av uppfödning av ungtjurar och får där cirka 80 tjurar och cirka 40-50 lamm årligen går till slakt.

Råums gård håller primärt på med tjurar men Daniel drar sig till minnes en historia om en elev från ett lantbruksgymnasium som troligen missuppfattat gårdens huvudsyssla.
– Vi skulle ha en praktikant här och när jag berättade att vi skulle väga tjurar såg jag på henne att hon blev överraskad, hon visste nog inte att vi pysslade med tjurar och kanske trodde att vi bara hade får. Men hon tog det bra och fick stå och skriva ner vikten medan jag och Micke ordnade in tjurarna i led och in i viktburen. Mitt upp i allt det här så ställer sig en tjur bakom tjejen, sträcker fram halsen och brölar med all sin kraft. Jag trodde att, nu är det kört, men hon stod kvar, kallsinnigt, och tog det där.

– Hon hade aldrig varit i kontakt med tjurar innan och hon såg lite rädd ut, fyller Micke i.
Daniel skrattar vid minnet och fortsätter:
– Hon ville bli veterinär när hon kom men när hon åkte så kunde hon också tänka sig att bli får- och tjurbonde så händelsen avskräckte henne inte.
Råums gård har varit ansluten till krav sedan 1989. Då var det Daniel Larssons föräldrar som hade dikor på gården. Jenny berättar att de även säljer köttlådor till vänner och bekanta men att det är mer för att ge andra möjligheten till närproducerat än för vinstens skull.
– Det är ju inget paradis att ha familjejordbruk direkt. Det är jobb sju dagar i veckan och det är ständigt saker som ska göras, säger Daniel.

Diskussionen fortsätter kring fikabordet och även om paret är kritiska till den romantiserande bild som målas upp av småbruksbonden så tycker de att det är bättre med fler små jordbruk än färre stora.
– Ju fler storjordbruk det blir desto mer urholkas landsbygden och familjejordbruken och det tycker vi är synd, säger Daniel och Jenny.

Text och bild: MIMMI TÖRNBERG

Share